Pose, hose, whatever

För mig har långdistanslöpning gått från att vara en plåga jag överlevde en gång om året vid skolans idrottsdag till något jag har blivit beroende av och ser fram emot. Likt en alkoholberoendes sug utanför Systembolaget känner jag dragningskraften när jag ser någon annan jogga förbi mig längs trottoaren. Andhämtningen blir snabbare och det pirrar i musklerna. Löpning har gått från att vara ett nödvändigt ont till att vara en gåva. Det har varit en lång resa, full av omvägar och återvändsgränder. Om jag hade vetat vad jag vet nu hade vägen sett annorlunda ut.

När jag upptäckte Pose för nästan exakt två år sedan läste jag Nicholas Romanovs bok, såg hans film och surfade så gott som dagligen in på Posetechs forum, där jag ivrigt tillägnade mig minsta smula kunskap från de som gått före mig. Jag gjorde övningarna, jag filmade min löpning och försökte analysera min teknik. Det senaste året har jag i stort sett inte besökt Posetechs forum en enda gång. Jag ledsnade på den bokstavstroende atmosfär som rådde där. Om man bara gör rätt är man fri från skador och krämpor. Har du ont? Då betyder det att du gör fel. Aldrig någonsin medgav man att det fanns andra orsaker till skador. Aldrig medgav man att just Post kanske inte passade alla.

Romanov är inte den enda som studerat framgångsrika löpare, extraherat särdragen och sedan satt samman dem till en metodik. Pose, Chi Running, Evolution Running och Gordin Piries läror liknar alla varandra. Det är min övertygelse att de gemensamma dragen är de väsentliga, medan detaljerna som skiljer metoderna åt är mindre viktiga. Vi människor är trots allt olika. Det vore naivt att tro att ett sätt att springa passar alla. Det är viktigt att minnas att de alla är pedagogiska metoder för att lära ut löpning. När man väl lärt sig löpa hyggligt spelar det ingen roll vilken metod man valt — lika lite som valet av lärobok spelar roll när man väl lärt sig läsa. De gemensamma drag som jag anser vara väsentliga är korta löpsteg med böjda knän, där man sätter i framfoten först, helst rakt under höften. Stegfrekvensen bör hållas över 180 steg per minut. Man bör sträva efter att inte använda mer muskelkraft än absolut nödvändigt. Om jag skulle ge ett gott råd till någon som vill övergå från hälrullning till framfotslöpning skulle jag säga följande:

Leta upp en sträcka slät asfalt, utan glas och annat man kan skära sig på. Ta av dig skor och strumpor och börja långsamt springa barfota. Sträva efter att slappna av. Lär dig av hur din kropp beter sig.

Löpning barfota är den gyllene standarden. När man springer barfota kortar kroppen automatiskt av steget, ökar frekvensen, och landar försiktigt på framfoten. Hälrullning är helt uteslutet. Om man vill kan man enbart springa barfota, men det är inget realistiskt alternativ för mig. I stället rekommenderar jag en sko med tunn sula, helt utan dämpning. Vibrams Fivefingers är bra.¹. Så fort man lägger material mellan fötterna och underlaget finns dock risken att man börjar slarva, vilket ökar risken för belastningsskador. Jag tror det är en god idé att lägga in korta sträckor av barfotalöpning med jämna mellanrum, för att kalibrera sig.

June 18, 2010