Juloratorium
Jag ser det framför mig. Det är kväll. Huset är tyst. Jag ligger på rygg med huvudet under julgranen. Den grova mattan med röda tomtar i en ring sticks och retas i nacken. Jag tittar upp genom grenverket. Ovanför mig lyser de elektriska ljusen som stjärnor i öar av ljusgrönt. Röda kulor rör sig sakta kring sin axel och skimrar. Det doftar gran — riktig gran — skogsgran. Tiden står stilla där jag ligger. Julafton är nära och magen pirrar av förväntan. Vardagens bekymmer är avlägsna. I vuxen ålder maler vardagen på med arbete, dagislämningar och veckohandlingar. Jag lika överraskad varje år när det — som från ingenstans — är första december och julkalendern börjar visas på TV. Det var länge sedan hjärtat slog fortare vid tanken på paketen under granen. Jag och min fru har en överenskommelse om att inte köpa presenter till varandra, utan bara till barnen. Julen handlar numera om något annat. När jag känner den salta doften av julskinkan i ugnen, de parfymerade dunsterna från hyacinter, eller smakar den malda kryddpepparn till lutfisken, då är det minnena från barndomen som exploderar i mitt inre. Som vuxen går julen ut på att återuppleva barndomens förväntan. Den cirklar omkring oss, precis utom räckhåll, svårfångad som rök. Korta stunder får vi smaka en glimt av det vi en gång haft. När huset har tystnat och bara granen och adventsstjärnorna lyser upp rummet, när röken från de slocknade stearinljusen blandas med smaken av saffran på tungan, då kan man för en kort stund känna den — julfriden. Det är vad allt går ut på.
