Skriva som Hemingway
Foto: Robert Burdock
Jag har en gång tidigare gett mig på att skriva en roman. Jag var då nybliven småbarnsförälder, arbetade heltid och hade insett att jag aldrig skulle få lyxen att skriva sammanhängande varje dag. För att optimalt nyttja de små pauser som uppstod antog jag att det behövdes en detaljerad planering för romanen. Om jag nu bara hade en halvtimme på mig att skapa något storslaget ville jag inte lägga tid på att tänka ut vad jag skulle skriva, utan faktiskt få ner ord på hårddisken. Jag la ner mycket möda på en detaljerad disposition, där alla scener var utmejslade i detalj och ordnade i kapitel. Jag skrev färdigt romanen under loppet av ett och ett halv år, mestadels på kvällar och helger. Den blev usel. Förbluffande usel, faktiskt. All planering hade förbrukat min kreativitet och lust. Berättandet blev torrt och mekaniskt, prosan osammanhängande och oinspirerad.
Jag hatar dispositioner. Det är lika bra att erkänna det. Mina bästa texter skrivs aldrig linjärt – från början till slut – utan växer fram likt en pärla kring ett sandkorn. OmniOutliner var ett av de första program jag köpte till min Mac, men också ett av dem jag använt minst. Jag försökte angripa skrivandet på ett strukturerat sätt, för så hade jag förstått att man skulle göra. Nu har jag börjat förlika mig med att det inte ligger i min personlighet.
Ernest Hemingway – min litterära husgud – skrev aldrig några dispositioner. Istället steg han upp tidigt på morgonen,1 läste igenom det han skrivit dagen innan (eller hela verket om det inte var för långt), skrev i ett par timmar, men såg till att sluta medan han fortfarande visste vad som skulle hända härnäst. Han lät aldrig brunnen torka ut. Dessutom praktiserade han ofta avhållsamhet under tiden han skrev, eftersom han trodde att sexuell och litterär kraft springer ur samma källa.2
Jag har så smått börjat på ett nytt romanbygge och denna gång har jag tänkt närma mig skrivprocessen på Hemingways vis (jag är tveksam till avhållsamheten, dock). Denna gång har jag bara grundstrukturen klar för mig från start. Jag vet hur historien skall börja, en del av det som skall hända i mitten och ungefär hur den skall sluta. Jag har rätt bra koll på mina huvudpersoner och på några av sidokaraktärerna. Jag har en känsla för några av de miljöer jag vill använda och den känsla jag vill förmedla. Resten får ge sig efter hand.
Min livssituation har inte förändrats nämnvärt. Jag är fortfarande heltidsarbetande småbarnsförälder och kommer alltjämt att få skriva små stunder här och där. Jag tänker mig att processen kommer att påminna om de “jam-serier” jag och två kompisar satt och ritade på en veranda mitt i natten under nittio-talet. Då ritade en person en ruta och lämnade sedan serien vidare till nästa för vidare utveckling. Jag minns att man ofta satte upp fällor, situationer som var svåra att rita sig ur. Nu tänkte jag göra samma sak med mig själv – helt enkelt skriva in mig själv i hörn, för att sedan försöka skriva mig ut. Jag kommer att utsätta mina karaktärer för mysterier som jag ännu inte har lösningen på. Jag slår vad om att det är så manusförfattarna till Lost har arbetat hela tiden.
På det här sättet behåller jag förhoppningsvis spänningen för mig själv genom hela processen. Inte ens jag själv vet hur det skall sluta, eller ens varför rum nummer tretton saknas på psykosavdelning 87.
