Den problemlösande hjärnan
Foto: http://www.flickr.com/photos/eneas/ / CC BY 2.0
Jag ser mig själv som en logisk-deduktiv person. Jag är bra på att analysera och lösa problem, vilket har gett mig fördelar i livet. Dessvärre är det också en egenskap som ofta ställer till det för mig. Liksom Bruce Banners hulk-alterego är det inte en förmåga jag kan välja att stänga av, när en utlösande situation dyker upp. Kombinera en problemlösande förmåga med en ängslig personlighet som min egen och du får någon som bankar pannan i väggen, tills antingen väggen, eller pannan kollapsar.
När ett bekymmer visar sig — framför allt om det är ett bekymmer med potentiellt stora konsekvenser för mig och mina nära — tenderar jag att slå över till problemlösningsläge. Uppmärksamheten fokuseras på uppgiften i fråga, medan omvärlden bleknar bort i periferin. Här stannar jag ofta kvar, tills problemet är löst, eller jag är helt utmattad. För mig leder detta till orimligt stora energiförluster.
Emellanåt har jag — av en händelse, eller ett ögonblicks klarsyn, eller en spark i baken av min hustru — lagt undan ett problem, för att återkomma vid ett senare tillfälle. Undantagslöst har det då antingen lösts av andra, försvunnit i tomma intet, eller blivit lättare att lösa tack vara nya data, eller ett fräschare perspektiv. Om man skulle lägga samman energiåtgången efter en uppdelad problemlösning är jag övertygad om att summan alltid är mindre än energiåtgången vid en samlad ansträngning. Trots denna erfarenhet är den uppdelade problemlösningen en strategi jag har svårt att tillämpa.
Ett exempel är när jag en sen tisdagkväll lyckades förstöra Webkit på min Mac, genom att avbryta en installation av en betaversion av Safari i förtid. Detta ledde till att ett antal program inte gick att starta. Det fanns egentligen ingenting som tvingade mig att lösa problemet med en gång, men trots det satt jag uppe till klockan tre på natten och installerade om operativsystemet. Efter det var jag så uppe i varv att jag inte kunde somna på ytterligare en timme. Jag var ett vrak när klockan ringde halv sju på morgonen och det var dags att åka till jobbet. Var detta ett effektivt sätt att lösa problemet? Knappast. Visserligen fick jag det ur världen med en gång, men energispillet var enormt.
Så här i efterhand skulle jag ha velat hantera situationen så här:
Ett bekymmer uppenbarar sig i form av en upp-fuckad webkitinstallation.
Beslut: behöver jag göra något åt saken med en gång? Svaret i denna situationen är nej, varför jag skulle ha skrivit upp en påminnelse om att installera om operativsystemet på en lista, som jag vet att jag kollar på vid ett senare tillfälle.
Därefter fortsätter jag med min kväll, utan att fundera mer på problemet.
Många känner säkert igen detta som insamlingsprocessen i det vanliga GTD-arbetsflödet. Jag är hyfsat bra på punkt 1 och 2, men värdelös på punkt 3. Jag har svårt att släppa taget. Även om jag bestämt mig för att jag inte behöver göra något åt problemet med en gång och även om jag lagt en påminnelse i min inkorg så kan det mycket väl jäsa i mitt medvetande och göra sig påmint i alla möjliga och omöjliga situationer. Ofta blir det så plågsamt att inte göra något, att jag hellre sätter igång direkt.
Här behövs ett annat verktyg och jag tror att det verktyget kan vara mindfulness, eller medveten närvaro. Mitt syfte med att vara medvetet närvarande är att lägga ett metaperspektiv på tankar och upplevelser — ett steg tillbaka från stridens hetta där jag kan iaktta vad som händer och fatta mer övervägda beslut. Genom att öva mig på att observera mina mentala processer, hoppas jag på att tidigare se när jag är på väg in i en problemlösningstunnel, så jag kan slå till bromsen innan den delen av medvetandet kopplas ur.
Innan du nu himlar med ögonen och viftar bort mindfulness som ett flummigt buddistderivat, lämpat för haschdoftande new-age fantaster i jesussandaler och batik-kaftaner: det finns ingen andlig innebörd i mindfulness. Det är enbart en praktisk förmåga, liksom att simma, eller springa. En del har fått det med sig som en del av sin personlighet, andra får försöka lära sig det. Det är min förhoppning att en kombination av mindfulness och GTD skall bli min väg mot ett mer avslappnat liv. Resan har börjat.
