Även Pose gör ont
Jag sökte mig till Pose på grund av alltför mycket skador som kom av min gamla (brist på) löpteknik. Jag hoppades att jag hade funnit en magisk lösning på alla mina biomekaniska problem. Jag hade förstås fel.
På bloggen The Science of Sport rapporterar Ross Tucker om en uppföljningstudie han deltagit i, där man undersökt vad som hänt med en liten grupp löpare några veckor efter det att de fått instruktioner i Posemetoden av Romanov och hans team. Tre veckor efter att den initiala träningen avslutats hade 14 av 20 utvecklat allvarliga besvär i vader och anklar. Tucker argumenterar mot att detta skulle bero på att de börjat slarva med tekniken, så samtliga fortfarande sprang med den teknik de blivit lärda.
I den studie Tucker rapporterar visar man att Pose-metoden minskar belastningen i höfter och knän, medan den ökar i anklarna. Belastningen försvinner alltså inte, den förflyttas bara till andra anatomiska strukturer. Den brännande frågan är om dessa strukturer är bättre på att hantera den. Det är min egen uppfattning att så är fallet, baserat på hur människans naturliga löpsteg ser ut utan skor.
Efter ett liv med häl-tå-rullning är underbenens och fötternas muskulatur ofta underutvecklade. En övergång till löpning på framfoten kräver därför oftast en långsam tillvänjning och en hel del styrkeövningar, för att uppstartsbesvären skall minskas. Detta är inget som öppet annonseras i Romanovs bok, men han understryker vikten av teknik– och styrkeövningar.
Jag bestämde mig för att lägga om min löpteknik i juni 2008. Ett år senare springer jag nu tämligen besvärsfritt – ta i trä. Detta trots att min Pose-löpning har allvarliga tekniska brister. Vägen hit har varit kantad av allehanda småkrämpor.
När jag påbörjade projektet hade jag knappt sprungit på ett halvår. Min kondition var usel och min muskelstyrka i benen likaså. Den första tiden hade jag stora besvär av den klassiska stramheten i vaderna, något som ibland satt i dagar efter en löprunda. Jag har haft besvär av smärtor vid insidan av anklarna, sannolikt beroende på en inflammation kring senan till den bakre tibitalismuskeln. Jag har också haft ont på ankelns utsida, sannolikt beroende på inflammation kring senan till någon av peroneusmusklerna. Senast fick jag blåsor under båda metatarsallederna efter att ha sprungit en halvmil på asfalt i ett par Vibram Five Fingers.
Jag är övertygad om att mina krämpor har berott på en kombination av dåligt träningsstatus, dåligt utvecklad teknik och FMFS1. Man kan helt enkelt inte ta det nog varligt i början. Detta är ett bekymmer för otåliga människor som jag själv.
Varje gång en krämpa seglat upp har jag försökt minska träningsmängden (sträckorna, inte frekvensen) – ibland avstå helt – till dess att besväret lagt sig. Under tiden har jag försökt analysera varför besväret uppstått och försökt komma åt det med övningar. För mig har en hel del löst sig efterhand som jag blivit bättre på att skjuta fram bäckenet, öka stegfrekvensen och framförallt slappna av i underbenens muskler. Peroneusbesvären har i stort sett försvunnit sedan jag tog för vana att stå en stund på laterala fotranden som en del av min uppvärmning. Jag har ägnat en hel del tid åt styrkeövningar för höfterna och till hoppövningar på ett och två ben.
När man hänger på PoseTechs forum är det lätt att få för sig att minsta krämpa beror på att man gör ett tekniskt fel.2 Ibland tror jag dock att det snarare beror på att man inte har hunnit vänja kroppen vid den nya belastningen. Jag har svårt för bokstavstroende i alla dess former, så även när det gäller löpteknik. Pose är inte det enda sättet att springa besvärsfritt på. Poängen är att ta med sig dess sunda principer – fallet, att dra upp stödfoten under höften och att ha en hög stegfrekvens – och gradvis utforma sin egen stil.
En fråga jag ställer mig är hur jag skulle ha sprungit om jag behållit min gamla stil, men ägnat lika mycket tid åt styrkeövningar. Hade jag varit lika besvärsfri idag? Är det träningen, snarare än tekniken, som ger framgången?
Så här i efterhand kan jag se att mitt teknikbyte krävt osedvanlig envishet och beslutsamhet från min sida, men det har varit värt det. Jag har aldrig njutit mer av löpning än jag gör idag.
