Skönheten med ren text
Kortaste vägen från tanke till skrift går via en penna. Ju mer komplicerade verktyg man använder, desto mer skiftar fokus från vad man vill skriva till hur man skall göra det. Jag hävdar bestämt att de flesta använder fel verktyg när de skriver.
Jag är så pass gammal att jag minns en tid utan datorer. För mig blir tanken aldrig lika fri som när jag sitter med ett tomt papper och håller en penna i handen. Det är möjligt att det blir annorlunda för mina barn, som alltid har haft modern teknologi tillgänglig. Även om en del författare fortfarande skriver för hand1, har de flesta gått över till att använda en en dator. Det är så mycket enklare att redigera och distribuera en text som redan finns i digital form.
Jag har bekymmer med den mjukvara de flesta använder när de skriver, närmare bestämt moderna WYSIWYG2-ordbehandlare. Program som Word, OpenOffice och Apple Pages försöker efterlikna upplevelsen av att skriva på ett papper. Problemet är bara att datorer och datorskärmar ännu så länge gör detta på ett uselt sätt.
Jag påstår att hela pappersmetaforen i ordbehandlare ett stort misstag. Den har orsakat en sammansmältning av två separata processer, nämligen komposition och formgivning. Min hjärna fungerar på olika sätt när jag komponerar en text och när jag formger den, vilket jag tror är en allmänmänsklig egenskap. När man skriver borde man fokusera på strukturen, ordvalen, meningsbyggnaden och tonen. Nutida ordbehandlare uppmuntrar istället till att fastna vid typsnitt, teckenstorlekar, radavstånd och marginaler. Man har lagt till funktion efter funktion, alternativ efter alternativ, tills menyer och verktygslådor svämmat över bräddarna. Istället för att göra en sak bra försöker de göra allt, med ett slätstruket resultat. Dessa program är halvbra på mycket, men inte riktigt bra på något.
Jag tycker man kan se en hierarki av textverktyg, där graden av komplexitet ökar från vänster till höger:
penna – skrivmaskin – texteditor – WYSIWYG-ordbehandlare – layoutprogram
Texteditorn träffar här en sweet-spot, där man har ett minimum av komplexitet, men ändå har texten i digital form för enkel efterproduktion. I program som BBEdit och Textmate kan man bara ägna sig åt att producera innehåll – allt annat är omöjligt. En texteditor vet ingenting om fetstil, indrag, eller sidnummer. Den kan bara en sak – hantera text – men den saken sköter den ypperligt.
Det finns fler rationella skäl till att skriva i en texteditor. Filer som består av ren text väger mindre, data korrumperas inte lika lätt, texten blir mjukvaruoberoende och till och plattformsoberoende. Det finns all anledning att tro att en textfil kan läsas om femtio år, medan det inte är lika självklart för Wordfiler, eller motsvarande.
Jag anser att man bör använda det bästa tillgängliga verktyget för att lösa en uppgift. Ett sådant verktyg måste vara tillräckligt avancerat, men inte onödigt komplicerat. När det gäller att skriva text är det texteditorn, inte ordbehandlaren, som är det verktyget. För formgivning gäller andra villkor. Här – men först här – kommer LATEX, Adobe Indesign, eller till och med Word in i bilden.
-
Kerstin Ekman skriver utkasten till sina romaner i anteckningsböcker, Neil Gaiman likaså. Den sistnämnda använder sympatiskt nog även en Lamy 2000, vilket är en underbar reservoarpenna.
↩ -
What You Se Is What You Get.
↩
