Pose i praktiken
Tidigare beskrev jag hur jag kom i kontakt med Pose och vad som särskiljde den från mer traditionell löpteknik (det vill säga, ingen löpteknik alls). Efter ett liv som heel-striker besvärades jag allt mer av benhinnebesvär och inflammerade akillessenor. Det här är mina privata reflektioner kring att lära sig att springa på nytt.
Vid en snabb anblick tycktes Pose vara synonymt med framfotslöpning. Utan att tänka efter gav jag mig ut och sprang en halvmil, där jag envist tvingade ner fötterna med tårna först. Jag höll vristerna sträckta och satte i fötterna långt framför kroppen. Det såg inte klokt ut och var förstås riktigt obehagligt. Jag kunde inte springa mer på två veckor. Det var uppenbart att jag hade missat något.
Medan mina ben läkte beställde jag Romanovs bok Pose Method of Running direkt från PoseTech och började om ifrån början. Så här ett drygt halvår senare kan jag se några av de principer jag borde ha fokuserat på.
-
Håll ett tempo på minst 180 steg/minut. Romanov och andra har teorier om att man utnyttjar benmusklernas elasticitet bäst vid högre stegfrekvenser. Jag tror åtminstone att risken för dumheter är mindre ju kortare tid man befinner sig i stödfasen. Man hinner helt enkelt inte ställa till det. För att försöka vänja mig vid högre frekvenser har jag en metronomslinga i min iPod, med just tempot 180 bpm. Det fungerar förvånansvärt bra.
-
Böj på knäna. Sträck aldrig ut helt i knäleden, utan håll knäna böjda i alla stegfaser. Experimentera med hur mycket du behöver böja dem. För min egen del var det mer än jag trodde.
-
Sätt ner fötterna under tyngdpunkten. I praktiken betyder detta rakt under höften. Den muskel som arbetar hårdast är förvånande nog hamstrings. Försök också att sträcka i höften, för att undvika den fruktade ”K-formen”. Det är meningen att man skall falla framåt från vristen, inte i höftleden. Jag tycker själv att jag har haft god hjälp av att studera videosnuttar av mig själv när jag springer. När man analyserar dem bild för bild ser man saker man aldrig hinner märka medan man utför rörelserna.
-
Fokusera på att lyfta fötterna, inte på att sätta ner dem. Så fort man försöker hålla fötterna i ett visst läge vid nedslag börjar man spänna underbenets muskler på onödiga sätt. Överdriven muskelspänning är din värsta fiende och leder garanterat till förslitningsskador. Tänk ”upp, upp, upp”, inte ”ner, ner, ner”.
Konsekvensen av dessa principer blir att du tar kortade och lättare steg, med tyngden på framfoten. Det betyder inte att du inte får ha hälen i, men att det är i stort sett omöjligt att sätta i hälen först.
Jag är ingen follower, vilket betyder att jag har svårt att göra saker jag inte håller med om, eller ser tveksamt stöd för. Romanov skriver själv att man måste följa hans koncept ner till minsta detalj. Det går inte att plocka ut bitar här och där. Jag håller inte med om detta, men det gäller att veta vilka delar man kan hoppa över. Tills man har uppnått en viss förståelse måste jag rekommendera att följa instruktionerna till punkt och pricka. Jag tror att det är ett bra sätt att undvika många av de nybörjarfel jag själv gjort.
Det är svårt att gå från hälrullning till Pose. Det tar tid att lära kroppen att göra nya saker – framförallt om man, som jag, inte är en född atlet. Romanovs företag ger kurser i Pose över hela världen och de har varit i Stockholmstrakten vid ett antal tillfällen. Om man har råd och möjlighet är en sådan kurs förmodligen att rekommendera. Annars måste jag säga att man kommer långt med läroboken och de diskussioner som förekommer på PoseTechs forum. Där finns även en hel del illustrativa videosnuttar, där man kan få se de övningar som föreskrivs, men också exempel på hur det kan se ut när man springer. PoseTech säljer även en officiell instruktionsfilm, som går att komma över på ohederligt vis om man så vill.
Jag har själv behövt öva en hel del teknik i form av de övningar som beskrivs i boken. Jag har också behövt träna upp min underbensmuskulatur med styrkeövningar av olika slag. Till en början kunde jag knappt springa femtio meter utan att få ont, men nu klarar jag ledigt en halvmil utan besvär. För min del har tricket varit att börja med löjligt korta distanser, för att sedan långsamt öka på. Tålamod har varit min största tillgång.
Enligt min erfarenhet är Pose ingen magisk lösning på allehanda besvär förknippade med löpning. Man behöver vara beredd på att göra en betydande investering i tid och besvär. För min del har det dock varit värt allt. Det har aldrig varit roligare att springa.
