Att springa med stil

När det gäller löpning har jag alltid varit en uttalad periodare. Ofta har jag satt igång med kortare turer på vårkanten, arbetade mig upp i längre distanser, för att framåt hösten ha fått så mycket besvär med mina benhinnor, eller någon av mina akillessenor, att jag varit tvungen att ge upp för säsongen.

För snart sex månader sedan bestämde jag mig för att förändra min löpteknik. Fram tills dess hade jag aldrig haft en aning om att det fanns olika sätt att springa på. Genom hela uppväxten — genom alla plågsamma skolgympatimmar — var det aldrig någon som antydde något åt det hållet. Den enda instruktion jag kan minnas att jag någonsin fått var att man skulle sätta i foten med hälen först, rulla över till framfoten och trycka ifrån när man avvecklade steget.

Gordon Pirie

Mina efterforskningar inleddes med en enkel Googlesökning. Jag hittade till det här blogginlägget, där jag först hörde talas om begreppet ”Pose”. Här hittade jag även en länk till en självpublicerad e-bok av den framlidne löparen Gordon Pirie, som jag läste från pärm till pärm under en lång taxiresa mellan Malmö och Smygehamn. Pirie dömde ut den hälrullning som jag blivit lärd. Istället menade att man skulle landa elastiskt på framfoten, med foten rakt under höften. Knäna skulle under alla omständigheter vara böjda. Med denna teknik skulle man utnyttja kroppens egna stötdämpande system, vilket skulle göra det möjligt att springa skadefritt på alla underlag.

Pirie hade också en hel del att säga om moderna löpskor. Han gick så långt som att påstod att Adidas, Nike och de andra stora tillverkarna av sportutrustning förstört en hel generation av löpare. Eftersom konstruktörerna utgått ifrån att man bör landa på hälen stoppade man in allt mer stötdämpning där. För att förhindra att fötterna pronerar för mycket under den tyngdbärande fasen stoppade man in skydd för det också. Resultatet har blivit stela, pjäxliknande kängor, som förhindrar fotens naturliga rörelsemönster. Eftersom dessa skor är vad som går att få tag på förleds löpare att tro att hälrullning är det korrekta. Det går helt enkelt inte att springa på något annat sätt i ett par sådana skor.

Pirie rekommenderade istället att man skulle använda tunna skor, utan någon som helst stötdämpning. Hälkappan skulle helst vara så låg att ingenting kunde trycka på akillessenan. Han berättar hur han och Adi Dassler, Adidas grundare, varit överens om hur en korrekt löparsko skulle vara utformad redan på femtiotalet, men att dessa idéer gått förlorade i kommersialismens kuggverk.

Pose

I boken Pose Method of Running beskriver Nicholas Romanov¹ en löpteknik som är snarlik den Gordon Pirie förespråkade. Romanov hävdar att han har studerat hur stora atleter springer, att han har extraherat de gemensamma nämnarna och sedan syntetiserat dessa till en ny helhet. Denna lär han ut genom en serie av poser, likt hur man lär ut karate, eller balett.

Han bryter ner stegcykeln i tre faser:

1. Man står på ett ben, med knät lätt böjt. Hälen är lätt lyft, med kroppens tyngd vilande över framfoten. Höften är placerad rakt över framfoten. Det icke stödjande benet är uppdraget rakt under höften, endast med hjälp av hamstringmuskulaturen.² Detta kallas för Pose.

2. Från detta utgångsläge faller man framåt från ankeln, utan att böja i höften. Detta kallas Fall.

3. Stödfoten dras från marken och rakt upp under höften, endast genom att använda hamstringmuskulaturen. Detta kallas Pull. När stödfoten har lämnat marken släpps den andra foten ner och man landar med tyngden på framfoten.

Romanov beskriver löpning som en oändlig upprepning av dessa tre element; pose, fall och pull. Att springa handlar om att falla framåt och endast göra det som krävs för att inte slå i marken. Man använder ingen muskelkraft för att röra sig framåt, utan bara för att skifta stödet från en fot till en annan. Resten är gravitation.

Liksom Pirie ser Romanov löpning — och joggning — som en skicklighetssport. Det är inte bara att dra på sig ett par skor och ge sig ut. Man behöver lära sig en korrekt teknik och öva.

Den teknik Romanov beskriver är inte ny.³ Hans största förtjänst är den metod han utvecklat för att lära ut den.

Ankelbelastning

Romanov hävdar att hans metod drastiskt minskar skadorna förknippade med löpning, framför allt knä- och höftbesvär. En liten studie redovisad på bloggen The Science of Sport antyder dock att metoden kan medföra andra bekymmer. Även om belastningen på knän och höfter minskade i undersökningen så försvann den inte — den förflyttades bara ner till anklarna. Det betyder att ankel och vadbesvär sannolikt är betydligt vanligare när man springer enligt Pose.

Både Pirie och Romanov tycks emellertid vara medvetna om detta bekymmer. Båda betonar att framfotslöpning kräver en långsam tillvänjning. I Romanovs fall föreskriver han dessutom utförliga styrkeövningar som en del i att lära metoden.

Detta är första delen i en artikelserie om löpteknik i allmänhet och Pose i synnerhet. Nästa del kommer att handla om mina personliga erfarenheter från det första halvåret.

January 1, 2009