Om svaghet i köttet (när GTD bryter samman)
Med sitt GTD-koncept utlovar David Allen sinnesfrid och hans många följeslagare antyder att det ligger något i vad han säger. Många av hans principer är sunt förnuft, som återfinns i många olika metoder. Om det nu är så bra, varför klarar jag inte av att hålla mig på banan? Jag skulle vilja vara som Oliver Boij Haraldsson beskriver i sin kommentar.
Jag ser mig som en utpräglad GTD-periodare. I stunder av livet där jag har ovanligt många spår igång samtidigt upplever jag fördelarna med GTD och klarar av att noggrant fånga mina uppgifter, processa dem och utföra dem. Jag kan till och med förmå mig till den dagliga och veckovisa översynen (review). När dammet sedan lägger sig försvinner emellertid mitt incitament för att investera tid i att kolla över listor och att nogsamt fånga alla tankar och idéer. Detta leder oundvikligen till att mitt system blir inaktuellt och värdelöst. Tills nästa ryck.
Efter många försök har jag kommit till slutsatsen att GTD inte riktigt fungerar för mig på grund av att jag helt enkelt inte behöver det tillräckligt mycket. Mitt arbete har redan en inbyggd struktur (om man arbetar på en läkarmottagning blir varje patientbesök en uppgift att slutföra, innan nästa tar vid) och min fritid är sällan mer komplicerad än att jag reder ut den utan hjälpmedel. Dessutom stegrar sig min hjärna när någon (även om det är jag själv) försöker påtvinga den en struktur. Den vill ha en känsla av handlingsfrihet — även om den är imaginär. Jag har helt enkelt inte den disciplin som krävs, för att hela tiden bära runt på verktyg för att fånga idéer (block och penna, telefon, or what have you), organisera dem och verkligen lita på systemet till den grad att jag helt kan släppa den mentala kontrollen.
Fast jag fortsätter försöka.
