Välkommen till förorten
För snart tre veckor sedan lämnade jag storstaden bakom mig och flyttade ut till ett nybyggt villaområde en dryg mil utanför Malmös gränser. Så här långt har det visat sig vara något av det smartaste jag någonsin gjort. Själva flytten var som vanligt ofattbart jobbig, trots alla förberedelser. Flyttstädäningen av den gamla lägenheten var om möjligt än mer plågsam. Men sedan öppnades himlaportarna, en änglakör sänkte sig mot jorden och atmosfären fylldes av ljuv musik.
Som många andra uppfödda i ett förortsgetto levde jag ut mina ungdomsår i föreställningen att det var mitt i city man skulle bo. Drömmen var att skaffa sig en mysig vindsvåning ovanför stans mest frekventerade affärsgata, att varje morgon äta en trendig frukost på fiket på hörnet, innan man susade iväg till sitt journalistjobb i sina femtusenkronorsskor med lädersula. Inget av det där har slagit in och till min förvåning har mina drömmar genom åren gradvis skiftat form, tills jag inte längre kände igen dem. Istället för svettiga klubbar och bad i stadsparksfontänden längtade jag efter att odla mina egna äpplen och bada i vattenspridaren. Oh, how the mighty have fallen.
Här ute är himlen klarare, stjärnorna tydligare, vindarna ljummare och vattnet svalare.
Trafiken är obetydlig i jämförelse med hur vi hade det i vår stadslägenhet — man slipper höra ambulanser och brandbilar stup i kvarten och luften doftar syren istället för avgaser. Det är dessutom något meditativt med att rå om sitt hus, att vattna sin gräsmatta och gå ut och slänga soporna i sin egen soptunna.
Enda nackdelen är att telestationen ännu inte är utbyggd för ADSL. Uppringt internet? På tvåtusentalet? Horrid. Man får ta det onda med det goda, helt enkelt.
