Skrynkla din hjärna

Jag var på en orienteringskurs i kognitiv psykoterapi på Grand Hotell i Lund i förra veckan. Förutom att få gamla Lundaprofiler, som Kryddan Pettersson och Hans Pålsson, segmutta på varsin öl i restaurangen fick jag även lite insikt i denna populära (Dr. Phil, anyone?) terapiform.

• Mindfullness. Detta är tydligen något av ett ”buzzword” inom psykologi idag. Termen är inte helt lätt att översätt till svenska, men innebörden är något i stil med att iaktta och vara observant på sig själv. Den som är ”mindful” är uppmärksam på vad som föreligger i nuet och observera världen på ett förutsättningslöst sätt. Lite metaforiskt skulle man kunna säga att man tillfälligt kopplar bort den analytiska delen av hjärnan och låter intrycken flöda fritt utan tolkning. Fördelen skulle vara att man lättare bryter sig loss från gamla tankespår och tidigare ”patentlösningar”, vilket ökar chanserna till nya fruktbärande perspektiv och lösningar. Begreppet har nått psykologin via olika meditationstraditioner, främst buddistiska, och träningen innebär egentligen klassisk meditation.
• Skilj på tankar och känslor. Att säga ”jag känner mig frustrerad” är oegentligt. Känslan här är förmodligen ilska, vilken sannolikt är kopplad till en hel rad tankar om den utlösande situationen. Tankar kan vi styra, men det är betydligt svårare att kontrollera sina känslor. De förra springer ju ur de evolutionärt mer moderna delarna av hjärnan (neocortex), medan känslorna lite förenklat har sitt ursprung i vår gamla reptilhjärna (limbiska systemet). Däremot kan man lära sig att styra de tankar som bidrar till att skapa känslor och på så sätt indirekt påverka sitt känsloliv.
• Automatiska tankar och fantasier. Med detta menar man blixtsnabba tankar och fantasibilder, vilka rasslar genom vårt medvetande och färgar vårt upplevande. Ofta går det så snabbt att vi bara upplever känslan de skapar. Den som har låg självkänsla tenderar kanske att tänka i banor som ”det är ingen idé, det går ändå alltid åt skogen” varje gång de skall ta sig för något, vilket säkerligen inte hjälper situationen. Om man kan identifiera dessa automatiska tankar har man möjlighet att testa deras rimlighet (går det verkligen åt skogen varje gång man gör något?) och förhoppningsvis byta ut dem mot något mer konstruktivt. Bakom alla dessa automatiska tankar ligger sekundära antaganden (livsregler, vilka berättar hur vi bör vara) och grundantaganden (omedvetna ”sanningar” om vi och andra är), vilka formats i våra upplevelser genom livet. Poängen är att man genom att ta kontrollen över sina tankar sakta men säkert förändrar sitt sätt att uppfatta världen och sig själv, med ökat välbefinnande som följd. Tänk positivt, helt enkelt.

Jag ser personligen ingen motsättning mellan psykologi (en humanistisk vetenskap) och psykiatri (en naturvetenskaplig vetenskap), utan tycker nog att de arbetar mot samma mål. I mina ögon är det målet att åstadkomma en kemisk och fysiologisk förändring i vår hjärna med förändrat upplevande och beteende som resultat. I mina ögon är psykoterapi helt enkelt som sjukgymnastik för hjärnan.

Det jag däremot har svårt för är somliga psykoterapeuters i det närmaste religiösa sätt att närma sig just sin egen skola. Ofta får jag känslan att de ofta kommer att betrakta sin terapiteori som en sanning istället för en modell för hur hjärnan fungerar. Enligt min åsikt är det både meningslöst och felaktigt att diskutera beteendens uppkomst på basen av biologiska, sociala och psykologiska faktorer. Allt är biologi — vad skulle det annars vara? Våra upplevelser här i livet, vare sig de är sociala eller psykologiska, påverkar våra hjärnors uppbyggnad. Frågan borde således istället vara om ett beteende är medfött, eller om det är förvärvat.