Om Duboi, döden och svensk psykiatri

Linda Skugge jämför Sylivia Plaths och Micke Dubois tragiska öde och ger svensk psykiatri och sjukvårdsminister Ylva Johansson en rejäl släng av sleven:

Nu har läkare på Huddinge sjukhus fyra faderlösa barn på sitt samvete. Ylva Johansson tyckte att 200 miljoner till psykvården räckte.

Är det verkligen sjukvårdens fel att Duboi tog sitt liv och övergav sina barn? Är det alltid fel att ta sitt liv och vem bestämmer i så fall detta? Av det lilla jag läst på löpsedlarna att döma hade Duboi indirekt bett om hjälp via sin ex-sambo, men inte fått någon att tala om. Om det stämmer är det förstås förfärligt, men jag är som alltid skeptisk till om media verkligen har alla fakta i målet. Sjukvårdens tystnadsplikt gör som vanligt att de inblandade inte kan ge sin syn på saken utan att speciella omständigheter råder.

Hade fler människor fått överleva sin depression om svensk sjukvård hade mer pengar? Utan tvekan, men varifrån skall det kassainflödet komma? Genom att svensk socialdemokrati flyttar runt ännu ett underskott? Genom att tvinga sjukvården att spara ännu mer — och därigenom nära en arbetsmiljö där man har möjlighet att hjälpa ännu färre i Dubois situation? You tell me.

Jag känner mig visst lite pessimistisk idag.