Förlös jultoken inom dig

Efter jobbet igår tog jag bussen in mot city och hoppade av vid Gustav Adolfs torg, där sambon och dottern väntade. Det var en kall och klar kväll; luften doftade av gran och vedeldade brasor och i fjärran hördes toner ur Disneys julrepertoar. Torget var fullt av människor i rörelse med paket och papperspåsar under armarna; över deras huvuden glittrade julbelysning i trädgrenarna.

Familjen och jag gick till Hansa Compagniet där julkommersen var i full gång. Vi köpte årgångsglögg på Systembolaget och några julskivor i bokhandeln, vi speglade oss i julgranskulor och beundrade en uttråkad jultomte på hans upphöjda plattform. Atmosfären doftade av glögg och mandel.

Plötsligt hände det: den gäckande och flyktiga julkänslan infann sig under en kort stund och med ens fylldes jag av den förväntansfulla glädjen från min barndoms jular. I dessa vuxentider av praktiska bekymmer och projekt är detta en sällsynt upplevelse. När jag var betydligt yngre kunde jag ligga på rygg under vår gran och drömma mig bort bland grenverk, kulor och ljus. Julen var en fristad från vardagens krav och bundenhet — en oas bland läxor och skolgymnastik. Jag kunde ägna timmar åt att fundera över vad som dolde sig under presentpappret på julklapparna under granen och njöt hämningslöst av eftermiddagar fyllda av matinéfilmer och Wienernougat.

Som lite äldre bryr jag mig inte längre särskilt mycket om julklappar. För mig handlar denna högtid numera framförallt om dofter och smaker, med vars hjälp jag kan hitta tillbaka till barndomens helgfrid. Det är magnifikt när det lyckas, men det är banne mig svårt att ta en paus från vardagens problemlösande. Jag är övertygad om att det fortfarande bor ett jultokigt barn med tindrande ögon inom mig. Förhoppningsvis kan min lilla dotter hjälpa mig att förlösa det under åren som kommer.