Fångad i tiden

Erik länkar till en reviewartikel om ”Interval Timing”, den typ av tid vi ägnar åt längre medvetet intellektuellt arbete och som utgör vår tidsuppfattning. Just tid har fått en alltmer framstående plats in min privata grubbelsfär på sistone. Tid. Jag borde ha massor av den, men ändå känns det alltid som jag saknar ett par timmar.

Jag hatar verkligen att gå på ett schema – det är något som verkligen definierar mig. Ändå har jag gjort det i mer eller mindre hela mitt liv. Först blev jag intvingad i mina föräldrars timplan, som bestämde när jag skulle lämnas till dagmamma och när jag kunde vara hemma. Sedan började skolan, schemaläggningens högborg och därefter har det snurrar på genom högstadium, gymnasium, universitetsstudier och nu till sist arbetslivet. Ständigt denna sabla schemaläggning. Jag vet att det är nödvändigt, tidsbesparande och effektivitetshöjande, men jag känner mig ändå fångad som en hamster i ett hjul. Vad hände egentligen med att fånga dagen och ta den som den kommer?

Jag har nu nått den brytpunkt då det verkar som om jag måste schemalägga även min fritid för att få plats med de saker jag vill hinna med. Annars tycks vardagskvällarna försvinna bort i ett febrigt töcken av matlagning, disk, tvätt, lek med dottern och hjärndött zombiestirrande i TV-soffan. För att inte tala om all tid som slösas bort på icke-konstruktivt tramsande framför datorn. Jag vill läsa mer. Varför blir det inte av? Jag vill träna mer. Varför blir det inte av? Nej, det är nog dags att strukturera även tiden utanför arbetsplatsen. Hur kunde det gå så illa?