Ett indignerat modeoffers klagosång

Jag satt och bläddrade i senaste numret av Plaza häromdagen och fastnade vid en helsidesannons från strong>Pal Zileri, där en man med italiensk uppsyn visade upp en närmast burberry-rutig höstkostym, kompletterad med en sober varmt röd ylleväst. Jag tyckte det såg fantastiskt ut, men lyckan fläckades snart av följande insikter:

Om man vill klä sig i dessa kostymer, skjortor, rockar och skor behöver man förmodligen ett klädbudget på minst 15.000 i månaden. No kidding. Vem har råd med det? Kanske om man är ett bortskämt östermalmsbrat med pappas American Express Centurion™, eller en nyrik day-trader baserad i Londons finansdistrikt. Själv skulle jag inte ens ha råd med hyran.

Om jag skulle komma klädd på detta sätt till jobbet skulle jag dessutom med största säkerhet bli lika utstirrad som om jag haft en clownkostym på mig. Eller Christina Aguileras utstyrsel från videon till låten ”Dirty” för den delen. Faktum är att just läkare sägs vara Sveriges sämst klädda yrkeskår och jag är beredd att hålla med. I många anglosaxiska länder är det obligat att bära kostym på jobbet, men inte här. I vårt land kommer man gladeligen undan i hålad t-shirt och trådflängda jeans. Missförstå mig rätt. Allt som oftast trivs jag bäst i sliten denim och jag är glad över möjligheten att själv få välja. Om man vill hålla sig till ytterligheter verkar det emellertid vara lättare att komma undan med en riktig luffarutstyrsel än en välskräddad tweedkostym.

Hur kommer detta sig? Min egen teori är att det (som vanligt) handlar om den gamla hederliga svenska jantelagen. Som läkare upplever jag ofta att jag måste hålla lägre profil, vara mer ödmjuk och förbaskat mycket mer trevlig än gemene man för att inte passera som högfärdsdjur när jag umgås utanför min profession och vänkrets. Jag hoppas verkligen att denna känsla inte är förankrad i verkligheten, men jag vet att jag inte är ensam om att hysa den. Kanske är det så att vi väljer att klä ner oss för att vår utstyrsel inte skall sticka i ögonen på våra patienter. Jag tror att kvinnliga läkare dessutom ofta även avstår från makeup i någon större utsträckning av precis samma anledning. Vi vill ju inte tro att vi är något.

Dessutom skall ju vi läkare bara ägna sig åt högre altruistiska och humanistiska värden. Fäster man vikt vid sitt yttre är man ju nästan lika illa som om man skulle arbeta för pengar. Fy bubblan.