Söndagsblues

När jag var yngre dog jag lite varje söndag. Veckans sista timmar innebar att måndagen stod för dörren, vilket emellanåt kändes tungt som bly. Jag hade en bra barndom, trivdes ok i skolan och hade bra kompisar, men ändå kändes helgens falnande som ett stick i bröstet. Jag svor att jag i vuxen ålder skulle skaffa mig ett yrke som var så roligt att söndagar istället betydde att man såg fram emot en vecka av nöje.

Nu är jag vuxen (typ) och jag har ett intressant jobb. Ändå får jag fortfarande alltför ofta söndagsblues. Efter en trevlig dag med käresta och vänner sätter man sig i soffan framför en film, eller med en bok, och plötsligt är den bara där. Som en lätt obehagskänsla i magtrakten slår den kommande veckans alla måsten emot en som stanken från ett utedass och alltför ofta virvlar tankarna runt i skallen så till den grad att det är svårt att somna. Skall det verkligen behöva vara så här? Betyder det att jag har slagit in på fel väg i livet?

Jag hoppas verkligen att det inte är så. Det vore outhärdligt trist om söndagen skulle förbli en symbol för frihetens undergång ända fram till pensionen.