Råd till en fotobloggare

Jag har ett bekymmer. Ett av mina spirande intressen är fotografi och jag har sedan en tid tillbaka försökt upprätthålla en lite fotoblogg vid sidan av dessa sidor. Nyligen flyttade jag över den till en egen domän, swedishpixels.com, då jag tyckte den hade alltför lite gemensamt (språket, till exempel) med de övriga sajter som ligger under min vanliga adress.

I ett anfall av introspektion frågar jag mig själv vad som gör ett fotografi intressant. Olika personer svarar naturligtvis olika på denna fråga, men själv tycker jag nog att människor i nästan alla lägen känns mer angelägna än byggnader och föremål. När människor involveras får bilderna plötsligt nerv och en story. När jag kollar igenom mina egna bilder upptäcker jag till min bestörtning att de alltför ofta avbildar solnedgångar, träd, cyklar och andra ting. Människorna är svårfunna. Varför är det så? Svaret är naturligtvis att jag är blyg. Åtminstone så pass blyg att det tar emot att gå fram till främlingar på stan och fotografera dem. Visst kan man ta bilden utan förvarning, men såvida man inte är utrustad med en ordentlig telelins och ett buskage får man då ta konfrontationen efteråt.

Hur gör man egentligen för att komma runt detta? Ett sätt vore kanske att dra på sig sin okänslighetsmössa och behandla världen som sin egen godisbutik, där man fritt får äta utan att fråga om lov. Jag skulle förmodligen dock inte själv uppskatta och någon körde upp en objektiv i nyllet på mig utan att fråga. Är det någon som har några tips?