HIFI-fundamentalism

Jag var inne i en lokal hifi-butik igår på spaning efter ett stativ till min ena surroundhögtalare och råkade hamna i en diskussion med den ena affärsinnehavaren kring ljudformat och musikutrustning i största allmänhet. Denna man visade sig vara en äkta hifi-fundamentalist och hans grundinställning tycktes vara att SACD och DVD-audio inte tillförde något nytt till musikupplevelsen, utan endast var ett sätt för skivbolagen att tjäna pengar på lite ommixade gamla inspelningar. Som så många andra argumenterade han för att en bra stereoinspelning återger verkligheten på ett trognare sätt än en surroundinspelning, vilket gjorde det förra var hifi, medan det senare inte är det. På en SACD-inspellning i 5.1 ljud lägger man ju till saker som inte finns, vilket tycks vara en dödssynd. Istället var det en schysst vinylpressning på bra utrustning som gällde för den optimala musikaliska upplevelsen.

Jag tycker förstås att mycket av detta är trams. Så vitt jag vet innebär begreppet high fidelity att man vill ha en så trogen återgivning av verkligheten som möjligt. Jag äger i princip knappast några vinylskivor (förutom någon gammal Thompson Twins och Depeche Mode, som samlar damm någonstans i föräldrahemmet) och känner därför att jag har svårt att uttala mig över detta mediums förtjänster. Emellertid har jag förstått att denna teknik innebär en komprimering av det inspelade ljudet, med en förstärkning av svagare ljud, som leder till en minskad dynamik. En CD-inspelning består av ett digitalt stereospår (i bästa fall) på 16 bitar, samplat i en frekvens av 44.1 kHz, vilket innebär att det inspelade ljudet kraftigt komprimerats. SACD och DVD-audio erbjuder istället samplingsfrekvenser på upp till 192 kHz i 24 bitar, vilket ger möjlighet till en betydligt bättre approximation av verkligheten, med bättre återgivning av dynamik, upplösning och klangdjup. Av dessa skäl tycker jag att dessa båda nya ljudformat erbjuder större möjligheter till hifi är föregångarna. Att skivbolagen sedan månglar ut undermåliga surroundmixar är ju knappast formatens fel. Ett liknande fenomen sågs ju även i CD-skivans barndom, när kassa vinylinspelningar snabbt pressades i det nya digitala mediet.

Nästa fråga är huruvida verkligheten bäst fångas i en stereo- eller en surroundmix. Visst kan man hävda att man vanligen sitter en bit ifrån en livespelning och hör musiken framifrån, men den totala upplevelsen inbegriper även ljudreflexioner från väggar och föremål omkring oss. Således torde en väl genomförd surroundinspelning bättre efterlikna verkliga förhållanden. Hur bra en stereoinspelning än är genomförd så är den till syvende och sist tvådimensionell. I min hjärna kommer en bra surroundinspelning alltid att sopa mattan med en bra stereoinspelning, sedan får vinylfanatiker säga vad de vill. Det är trots allt den upplevda verkligheten som borde vara referenspunkten.

Vad killen i hifi-butiken trots allt har rätt i är att musik, oberoende av medium, alltid låter bättre på bra grejer.