En långvarig förlovning

Tänka sig att Jean-Pierre Jeunet har fått göra om den oväntade succén Amelie från Montmartre; denna gång mot en bakgrund av första världskriget. Utrustad med gulfilter och subtila CGI-effekter berättar regissören än en gång historien om besatthet, tvångsneuroser och jakten på en själsfrände. Denna gång är historien även kryddad med synnerligen effektiv antikrigspropaganda. Vem kan på allvar tycka att krig är häftigt efter att man har sett en stackars soldat översköljas av en pulveriserad mänsklig kropp?

En långvarig förlovning handlar om Mathilde (Audrey Tautou), en tjugoårig poliohandikappad lantflicka, som funnit sin kärlek i den unge fyrväktarsonen Manech (Gaspard Ulliel). Första världskriget drabbar Europa och Manech lider svårt av sina upplevelser som soldat. I ett försök att få komma hem ser han till att bli skjuten i handen, varför han i likhet med fyra olycksbröder döms till en säker död genom att kastas ut i ingenmansland mellan de franska och tyska linjerna.
Mathilde vägar emellertid tro att hennes kärlek är död och ger sig ut på en omtumlande jakt i mellankrigstidens Frankrike. I vanlig Jejunet-stil kantas hennes resa av märkliga vändningar och figurer; allt ackompanjerat av charmerande stads- och landsbygdsskildringar.

Det sägs att detta är en kärleksfilm, men den lånar främst sin form från deckare. Jejunets bildspråk är som alltid förtrollande och magiskt och filmen lider inte av det överförklarande som ofta tynger filmer från den amerikanska miljardindustrin. Vi bjuds även på en cameo av Jodie Foster, som enligt en fransktalande vän klarar språket riktigt bra. Sexscener har hon också.

Sammanfattningsvis får man nog säga att detta är en riktigt bra, om än inte fantastisk film. Om man är ute efter en icke-krävande konventionell kärleksrulle bör man nog emellertid satsa sina bioslantar på något annat.