Sjukvården ger upp döende barn

På TV4-nyheterna visade man igår ett inslag där Landstinget i Stockholms län tydligen gått ut och sagt att man inte kan hjälpa asylsökande barn som gått in i en depressiv katatoni. Dessa barn ger ingen kontakt och har slutat äta och dricka, varför detta med all rätt beskrivs som ett livshotande tillstånd. Sjukvården har inte makt att bota dem, utan man hävdar att endast ett uppehållstillstånd, i analogi med en blodtransfusion, kan få dem tillbaka till livet.

Göran Bodegård, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholm, menar att det inte går att säga att det är den svenska asylprocessen som gör dessa barn sjuka. Istället är det förmodligen en kombination av bristfälliga rutiner vid omhändertagandet, traumatiska upplevelser i hemlandet och barnets egen känslighet som är avgörande för utvecklingen av detta tillstånd. Bodegård menar att uppehållstillstånd i sig självt är nödvändigt, men inte tillräckligt, för att få tillbaka dessa barn till livet. Vid sidan ombehandling av barnet är det även viktigt att se till familjens och framförallt moderns psykiska hälsa. Bodegård har funnit att behandlingens effekt hos barnen var direkt relaterade till hur mödrarna uppfattade situationen. Det är nödvändigt att dessa har förmåga att förmedla livslust och illustrera att livet är värt att leva.

Om man skall tro Sten Levander, svensk psykiatris egen linslus, är apatiska flyktingbarn något som är unikt för vårt land. När han pratat med kollegor i andra länder har han funnit att de inte har någon motsvarighet till de 150 barn med livshotande apati som Sverige härbärgerar. Då flyktingars bakgrund i stora drag torde vara identiska mellan olika europeiska länder kan man undra hur denna skillnad egentligen har uppstått.

Vad jag förstår är det en del som förfasats över att sjukvården nu “ger upp” dessa barn, men jag anser inte att det är det man säger. Man understryker bara att sjukvården inte kan bota dem, utan att situationen kring dem ändras. Om man vill göra sig en metafor kan man likna det vid att sjukvården får i uppdrag att avlägsna besvären hos en människa nedsänkt i kokande vatten utan att befria honom från den hundragradiga omgivningen. Detta vore dömt att misslyckas.

Migrationsminister Barbro Holmberg menar att det är orimligt att man gång på gång kan lämna in asylundersökningar, inte minst när de bygger på situationer som uppstått under vistelsen i Sverige. Det skapar otydlighet och drar ut på lidandet. Hon lär dock inte få stöd i riksdagen för att ändra på asylsökningsrätten. Sex partier, från moderaterna till vänsterpartiet motsätter sig regeringens förslag. När det gäller de ovan nämnda hårt drabbade barnen meddelar Holmberg att de skall få förtur i asylprocessen.

Jag är själv fundersam till om det är en bra ide att skapa en sådan här gräddfil. Levander beskriver hur ett intyg från en psykiatriker om allvarliga psykiska störningar och självmordsrisk oftast blir den sista utvägen för asylsökande familjer i kris som har fått avslag på sin asylansökan. Det system vi idag har tycks producera psykiska sjukdomar som sjukvården sedan inte kan göra något åt. Riskerar inte ett system med förtur för vissa att skapa en situation där desperata föräldrar skadar sina barn (eller för all del barn som skadar sig själva) för att på längre sikt hjälpa dem till en framtid i Sverige? Vore det inte bättre om man kunde skära ner på handläggningstiderna för alla asylsökande? Jag inser att det inte är så enkelt som det låter; Sverige har inte möjlighet att ta hand om alla som kommer hit och det är viktigt att de ansökande får en rättvis och noggrann prövning, men måste det ta sådan tid?

Antag att man i Sverige skar ner på handläggningstiden till en månad. Detta skulle förmodligen leda till ett större antal felaktiga beslut, men även till kortare tider av ovisshet och psykisk påfrestning för asylsökande som kollektiv. Risken är förstås att somliga avvisas på felaktiga grunder i ett sådant system. Vad bör man dock värdera högst: kollektivets totala välmående eller den enskildes. Detta är ett klassiskt etiskt problem och jag vet inte riktigt var jag själv står i frågan. Tänker man samhällsekonomiskt tror jag dock att Sverige utan tvekan skulle vinna på att snabba upp handläggningstiderna, även om det betyder att man måste satsa mer resurser i frågan. Förmodligen skulle man ha igen detta med råge i ett lägre behov av framtida psykiatrisk vård.