Moleskine, en doft av äventyr

På DN: Kulturs nätupplaga kunde man den 27:e november läsa om hur tre svenska författare (Katarina Frostensson, Kjell Johansson och Kerstin Ekman) använder anteckningsböcker i sin skapandeprocess. Jag blev så avundsjuk: jag vill också ha dessa böcker, där guldkorn framavlade av min fantasi väntar på att smidas till något storslaget.

Jag har alltid omgivit mig med anteckningsböcker. Till en början skrev jag mest ner statshemligheter, såsom privata skattgömmor (läs: nergrävda spelkulor) och egenhändigt hopknåpade chiffer. Efter hand kom jag alltmer att använde jag dem för att samla idéer och utkast till de seriemanus jag ständigt funderade över. När mina universitetsstudier sedan drog igång på allvar föll mina litterära ambitioner i träda, men drömmen om den magiska och hemlighetsfulla anteckningsboken har levt kvar.

Jag köpte min första Moleskine i Stockholm ett par månader innan jag överhuvudtaget hört talas om dem vare sig i den svenska bloggsfären eller annorstädes. Jag hänfördes av dess känsla och dess marknadsföring som arvegods från sekelskifteskonstnärer och upptäcktsresande. Sedan dess har köpt ytterligare ett par från England och jag försöker ständigt hitta en naturlig plats för dem i mitt liv. Detta har emellertid inte gått särskilt bra; jag har inget litterärt yrke och det lilla jag skriver präntar jag av ren lathet ner direkt med ordbehandlare eller i mitt CMS.

För mig är således myten kring dessa böcker större än dess praktiska nytta och jag måste erkänna att jag i princip aldrig använder dem för något mer än sporadiskt nedkrystade anteckningar som jag sedan aldrig har någon användning för. För mig symboliserar dessa hopbundna blad av papper istället en värld av äventyr och litterär lidelse, av vilken jag kan få en svag doft bara genom att äga och bläddra mig igenom dess sidor. För min del tycker jag att detta med råge rättfärdigar att samla på sig några till – det är trots allt de små värdena här i livet som gör hela skillnaden.