Heder bland bloggare

Via Erik (som alltid) hittade jag en artikel från söndagens NYT, där Jeffery Rosen, juridikprofessor vid George Washington University, diskuterar den växande bloggrörelsens betydelse för våra privatliv. Han beskriver där bland annat en av bloggsfärens första sexskandaler, där bloggen Wonkette lyfte fram en annan anonym bloggare med aliaset Washingtonienne, som sade sig ha haft sexuella relationer med sex män från maktens korridorer. Dessa män, varav somliga tydligen betalat för sexuella tjänster, namngavs med sina rätta initialer. Washingtonienne identifierades som den 26-åriga Jessica Cutler, som sparkades från sitt jobb som postsorterare för Senator Mike DeWine, men i gengäld fick en bok om hela historien publicerad, samt löfte om ett utvik i Playboy. I ett försök att identifiera den man som betalat Cutler för sex publicerade Wonkette bilder på 13 chefer från olika federala institutioner under rubriken ”Would You Sell Sex to This Man?” och under något dygn fick att antal säkerligen helt oskyldiga män finna sig i att vara offer för någon annans nätexhibitionism. Det här tycker jag själv är ett gigantiskt kliv över gränsen; att med bild hänga ut människor på grund av att de teoretiskt möjligen skulle vara en brottsling är helt enkelt inte ok.

Rosen lyfter fram två stora skillnader mellan traditionella journalister och bloggare: till skillnad från bloggare har journalister a) ansvariga utgivare och b) ett behov av att bibehålla ett professionellt rykte för att inte skrämma bort sina källor. De flesta bloggare skriver på sin fritid och känner förmodligen inte samma behov av att vårda sina relationer till de objekt de bevakar. I en kommande studie av 500 bloggare, genomförd av Fernanda Viegas på MIT, trodde nästan 60 procent av bloggarna att de skulle kunna bli stämda för material publicerat i sina bloggar, vilket förmodligen är ett uttryck för just detta.

I Viegas studie rapporterar mer än en tredjedel av alla deltagare att de råkat i svårigheter på grund av material de publicerat. De som skrev om utpräglat personliga skeenden och ämnen tycks råka värst ut. I Sverige har vi nyligen sett exempel på svenska bloggare som hamnat i blåsväder med sin arbetsgivare på grund av åsikter uttryckta i bloggform: SVT ställde Per Gudmundson inför ett ultimatum, som tvingade honom att upphöra med sin blogg, och Johnny Munkhammar lämnade sitt jobb på Svenskt Näringsliv, då han blogg inte föll i god jord hos VD:n Ebba Lindsö.

Är det i sin ordning att bloggare publicerar vad som helst? Självklart är det inte det. I Sverige har vi en personuppgiftslag (PUL) som är tänkt att skydda människors privatliv, men som tidigare nämnts är det tveksamt vilken reell betydelse den faktiskt har. Här måste etik och moral istället kliva in. Intuitivt känner nog de flesta av oss att man inte har rätt att hänga ut andra människors privatliv mot deras vilja. Den dag vi gör det reduceras vi till samma nivå som engelska tabloider. Visserligen får kanske människor som står i offentlighetens ljus finna sig i viss punktmarkering och en del spekulationer, men jag tycker ändå att man måste sträva efter att hålla sig över ren skvallernivå och direkta personangrepp. Jag anser dessutom att den som skriver i det offentliga rummet har en skyldighet att försöka hålla en saklig och hövlig ton i de alster som publiceras. Jag inbillar mig att detta är självklarheter för de flesta, men trots detta kommer det förstås alltid att finnas individer som inte klarar av ett civiliserat samtal utan att regrediera till grälsjuka, paranoia och allmän tramsighet. Frågan är vad man gör åt detta? För att bli taget på allvar tror jag att bloggkollektivet måste sanera sig självt och vid behov rensa ut ogräset ur rabatten. Kanske kan man använda samma taktik som man kör med skolgårdens verbala mobbare: tig ihjäl omogna element. Diskussioner som urartar till gräl på sandlådenivå är inte längre debatter och förtjänar inte uppmärksamhet, utrymme eller respekt.