Beroende av ljud (fan vad tyst det är)

Jag sitter själv därhemma, då kära A tillfälligt har kört söderut på jakt efter en försörjning. I min ensamhet tände jag en brasa, satte på lite Sinatra och försökte njuta av min ensamhet med ett glas konjak i soffan. Jag misslyckades kapitalt. Ingen frid infann sig, utan snarare ett virvarr av mer eller mindre omedelbara framtidsplaner och problem som behöde lösas. Jag kämpade emot en stund, men hanterade sedan situationen genom att resa mig ur soffan och lyfta in granen som lagrats på balkongen, efter att först ha yxat den till lämplig passform.

Det slog mig att jag tycks ha tappat förmågan att leva i nuet och inte planera och fundera över framtiden. Kanske är det en talang jag aldrig haft, men det är i så fall först nu jag inser att det är ett bekymmer. Är det rimligt att man måste hålla sig i rörelse för att hjärnan inte skall spinna loss?

Jag undrar om detta är ett unikt problem just för mig, eller är det helt enkelt ett symtom som kan hänföras till den tid vi lever i. Har vårt moderna larmsamhälle, fullt av aktiviteter och divertisiment, skapat en oförmåga att vara i oss själva? Hur tar man sig i så fall ur detta? Droger? Zen-meditation? En stuga vid havet?