Varför Ben Stiller gör mig sjuk

Ben Stiller kan verkligen få mig att må fysiskt dåligt. Få kan som han porträttera den förfinade ultralooser, som blir så nertryck av sin omvärld att jag vrider mig av obehag i TV-soffan. För ett par år sedan såg jag och flickvännen Meet the Family (Släkten är värst) i tron att vi fått tag på en riktigt feel-good komedi som kunde rädda spillrorna av den flyende helgen, men ack vad vi bedrog oss. I filmen spelar Stiller den manliga sjuksköterskan Gaylord Focker, som försöker att bli accepterad av sin svärfar, spelad av Robert DeNiro. Filmen är en en och en halv timme lång tortyr, där Stillers karaktär ständigt övertrumfar sig själv i förnedring innan han till slut får upprättelse. Plåga.

Stiller har nu halvhjärtat gjort om bedriften i Along came Polly (Och så kom Polly), där han spelar en anal riskanalytiker med IBS, vars fru bedrar honom på bröllopsresans första dag. I efterdyningarna träffar han den gamla skolkamraten Polly (Jennifer Aniston), vilket blir början på en resa kantad av diarrér, översvämmade toaletter och ataktiska salsauppvisningar som skulle gjort RoboCop grön av avund. Det ordnar förstås upp sig i slutet även här, men det är en svettig resa. Vid några tillfällen var jag beredd att ge upp, resa mig ur soffan och lägga mig i sovrummet och kolla på TV3-nyheterna istället.

Stiller är förstås långt ifrån ensam om att ha gjort sig en karriär som neurotisk judisk underdog, vilket får mig att fundera över varför jag blir så illa berörd av just hans alster. Är det så att killen har mer talang för denna typ av uppvisning än hans kollegor har, eller kan det vara något i min egen barndom?