Storstadsblues (gängrånad, överkörd och desillusionerad)

Jag, sambon och katterna flyttar i början av nästa år från den lilla vykortstaden Västervik till stora stygga Malmö för att förhoppningsvis få rätsida på våra arbetsliv. Till en början kände jag mig enbart exalterad över miljöombytet. Efter allt mitt gnällande över Västerviks obefintliga bio- och caféliv tedde sig en storstad som det enda riktiga. På senare tid har jag emellertid börjat inse vilka negativa konsekvenser ett storstadsliv kan få.

Var skall man till exempel parkera sin bil? Jag har aldrig tidigare tänkt på att detta ens kan vara ett problem, men står nu inför realiteten att jag måste ha bilen i ett parkeringshus som ligger åtskilliga kvarter från min bostad. Märkligt.
Jag har insett att premien på bilförsäkringen kommer att dubbleras i och med stadsbytet. Detta trots att vi som sagt väljer att ställa bilen i ett garage istället för på gatan någonstans. Häpnadsväckande.
Efter mitt senaste besök i Malmö by Night funderar jag lite på om man verkligen skall våga gå ut efter mörkrets inbrott. Jag har visserligen inte blivit rånmördad ännu, men stämningen på gatorna inbjöd inte direkt till avslappnade kvällspromenader. Oroväckande.
Antag att man dessutom känner för att ta sig en joggingtur på något annat underlag än asfalt – måste man då gå till sin bil i garaget många kvarter bort, för att sedan köra ut ur staden till dess ytterområden? Besynnerligt.

Vi får väl se om fördelarna överväger. Det går ju alltid att flytta tillbaka.