Jonas Inde och döden

På Aftonbladets webbplats kan man idag läsa en intervju
med skådespelaren Jonas Inde, där han berättar om sin depression och det självmordsförsök han genomförde förra året. Han var då så nerkörd att han inte såg någon annan utväg än att hoppa ut genom ett lägenhetsfönster på tredje våningen. Lyckligtvis klarade han sig då undan med benbrott i skallen och i ett knä, men han tycks på kuppen ha drabbats av en aversion mot vår psykiatriska sjukvård. Jag låter tre citat illustrera hans inställning:

Efter fem dagar på sjukhuset kom det in en psykdoktor som ville att jag skulle knapra fem olika preparat. Men jag vägrade som tur var. Annars hade jag suttit där i en psykos på golvet nu.

Jag har sett psykvården på nära håll och vet hur den fungerar. Hamnar man inom psykvården så blir man kvar där. Man blir konserverad i en fludderdimma.

Det kan handla om så små saker. Om en snubbe tycker att hans psykolog är ful och i stället vill ha en snygg psykolog så ska han fan få det. Det enda som krävs för någon är kanske en snygg tjej som lyssnar. Helt enkelt handlar det om att lyssna på patienten i stället för att ge honom en massa mediciner.

Det är klar att var och en har rätt till sina egna upplevelser och åsikter. Jag har ingen egen erfarenhet av psykiatri som patient, men väl en del som vårdgivare. Inde beskriver här vår svenska psykvård som den förmodligen såg ut under det förra seklets tidigare hälft, med stora sinnessjukhus och en klen behandlingsarsenal. Idag är det inte så. Ingen är numera intresserad av att “hålla kvar” patienter längre än nödvändigt. Tvärtom har den senare tidens hårda besparingar förmodligen lett till att man behåller sina patienter en kortare tid än vad som i många fall är helt optimalt.
Det tycks här även råda förvirring kring om huruvida medicin och samtalsterapi är likvärdigt eller inte. I mildare fall kan säkert samtalet göra lika stor nytta som tabletter, men inte när det gått så långt som självmordsförsök eller förlorad verklighetsförankring (psykos). Att försöka samtala sig ur en sådan situation är lika effektivt som att försöka snacka sig ur en blindtarmsinflammation.

Det sista citatet är så fjantigt och verklighetsfrämmande att det knappt är mödan värt att bemöta. Visst finns det rötägg även i denna bransch, men nog fasen lyssnar den absoluta majoriteten av vårdgivare på patienten – det är ju en förutsättning för hela verksamheten. Däremot går det en nödvändig gräns mellan att lyssna på en patients behov och att till varje pris uppfylla dess minsta önskan.