The Village ett pretentiöst fjasko?

Nu är den påtittad; M. Night Shyamalans The Village. Den som inte har sett den och tänker göra det gör nog klokt i att inte läsa vidare här, då filmen kräver ett helt öppet sinne.

Under visningen hade vi (flickvännen och jag) en flock tjejer i tidiga tonåren bakom oss. Dessa hade tydligen på förhand bestämt sig för att denna film var urläskig. Så fort man fick se en skymt av “de som ej får nämnas” (Lord Voldemort, eller?) skrek de så att mina inneröron närmast kollapsade. Efter filmen uttryckte de resignerat: “Men jag trodde filmen skulle vara läskig. Det var den ju inte”. De hade rätt. Filmen är marknadsförd som en skräckis, men den utlöste knappast en krusning längs ryggraden. Istället får man nog kalla den för ett drama med mystiska undertoner. Shymalan är skicklig på att bygga upp spänning och har under sina senare filmer även lärt sig att humor inte är något fult och syndigt. Skådespelarna gör här övervägande bra ifrån sig, även om den tidstypiska dialogen emellanåt känns stel och pretentiös.

Av misstag råkade jag innan biobesöket läsa en recension där man skrev något i stil med: ”...människor i en by, där handlingen utspelar sig på 1800-talet (eller?)” Detta räckte för att man utan vidare från ruta ett skall förstå vad det handlar om, vilket till viss del förstör upplevelsen. Det känns nämligen som om Shyamalan suttit hemma på sin kammare, med pannan i djupa veck, och försökt fundera ut en “twist” som skulle slå oss med häpnad. Därefter har han konstruerat resten av historien runt denna. Bekymret ligger i att denna vändning i detta fall inte riktigt räcker till för att bära filmen. Jag misstänker att den arma stackaren till filmskapare svettas blod för att försöka övertrumfa sin debut och han måste känna sig bra frustrerad över att aldrig riktigt nå ända fram. Vid det här laget har han väl emellertid visat att hans talang inte var en engångsföreteelse och han borde kanske slappna av en smula och söka sig lite nya vägar. Vad sägs om ett genrebyte?