The Village och andra storheter

När M. Night Shyamalan 1999 slog igenom med Det sjätte sinnet blev han med ens mången filmnjutares älskling och en affischpojke för den talangfulla yngre filmmakargenerationen. Sällan hade man under modern tid skådat en liknade högkvalitativ psykologisk thriller som så väl tog vara på arvet från spänningsmästaren Alfred Hitchcock själv. När jag själv såg filmen för första gången blev jag betagen och rejält omruskad. Min kära flickvän blev även hon förtjust och ryckte nästan min arm ur led under de otaliga “hoppa-till-i-stolen”-scenerna

Efter genombrottet stod Shyamalan inför den svåra uppgiften att försöka följa upp sin framgång, vilket naturligtvis i mångas ögon misslyckades kapitalt. Unbreakable, från 2000, och Signs, från 2002, nådde aldrig riktigt upp till sin föregångares höjder i allmänhetens omdömen. Personligen tyckte jag emellertid inte att de var så tokiga, även om man emellanåt blev trött på den pretentiösa atmosfären och jakten på “oförutsägbara” vändningar. Även om regissören har fastnat i sin genre gör han genomtänkta och solitt genomförda spänningsfilmer med övervägande bra insatser från rollbesättningen.

Nu är det dags för regissörens fjärde installation och jag är åtminstone lite upphetsad. I The Village får vi följa med till en pittoresk 1800-talsby i Pennsylvania, där befolkningen ingått en pakt med de varelser som sägs bo i den skog som omger dem. Byfriden ställs på ända när en av innevånarna utmanar rädslan och vågar sig utanför byns gränser. Själv har jag inte vågat ta reda på mer om handlingen, då jag av erfarenhet anser att man bör veta så lite som möjligt på förhand för att verkligen uppskatta dessa filmer.

Med all önskvärd tydlighet har “The Village” inte direkt vunnit kritikernas hjärtan. Så här skriver ikonen Roger Ebert i Chicago Sun-Times:

”The Village” is a colossal miscalculation, a movie based on a premise that cannot support it, a premise so transparent it would be laughable were the movie not so deadly solemn. It’s a flimsy excuse for a plot, with characters who move below the one-dimensional and enter Flatland.

Visst verkar Shyamalan nästan tvångsmässigt följa sin formel från tidigare verk, men han tycks här åtminstone ha återvänt till mer spöklika element, vilket jag nästan alltid uppskattar. Jag återkommer med ett omdöme när jag faktiskt har sett filmen.