En pendlares såpopera

För tillfället kör jag bil runt förtio minuter varje morgon för att ta mig till jobbet på vårdcentralen i Vimmerby. De småländska vägarna är inte precis tungt trafikerade, men vi tycks ändå vara några “stammisar” som kör sträckan varje morgon. Bland annat finns det en man i förtioårsåldern, med mellanbrunt halvlångt hår och en klassisk ceaesar-näsa (en romersk näsa åt örnnäsehållet), som ser alldeles för stor ut för den diminuitiva vita Renault han kör. Jag har nu kört om honom så många gånger, och alltid på samma ställe, att det känns som om vi är goda vänner. Han tycks känna igen även mig, ty han kör alltid ut i vägkanten så fort han får syn på mig.

I brist på annat började jag fundera på vad han pysslar med till vardags, vad han jobar med, hur hans familj ser ut, vad han tycker om för whisky och om han gillar långa promenader i lätt sommarregn. En dag kom jag plötsligt på mig själv med att ha uppfunnit ett helt liv åt honom. Förmodligen skulle jag bli besviken om jag verkligen lärde känna honom i verkligheten, ty den senare överträffar sällan dikten.

Beteendet att uppfinna liv åt folk man inte känner är ett fenomen jag personligen känner igen även från tidigare pendlingsperioder. Jag hoppas att jag inte är ensam om det.