King Arthur

I inledningen av Antoine Fuquas King Arthur vi får veta att man nyligen funnit historiska fynd som antyder att det finns en verklig person bakom legenden om Kung Arthur och hans riddare runt runda bordet. Man placerar här historien vid tidpunkten för när romarrikens glans börjat falna och man bestämt sig för att dra sig tillbaka från sina posteringar i Britannien, där saxarnas framtåg blivit allt svårare att stävja. Arthur var tydligen en romersk härförare över livegna riddare från öst och vi får i filmen se dem bli blåsta av Rom en sista gång, innan slutstriden står mot saxarna och Arthur till sist äktar sin Guinevere och blir kung.

Jag tyckte det var rätt kul att se denna alternativa version av Arthurlegenden, där det klassiska persongalleriet spelar något annorlunda roller än man är van vid. Jag uppskattade även att få se två skandinaver, Stellan Skarsgård och Mads Mikkelsen, i en så här pass stor film. I övrigt lyckades jag inte bli berörd på något sätt. Visst, det är storslaget och man följer förtjänstfullt den episka formeln ända till den sista slutstriden mellan de två huvudantagonisterna, men jag tycker ändå att det känns rätt blekt. Kanske var jag helt enkelt inte på humör.