Shaken, Not Stirred

Vem vill inte vara killen som till synes kan allt, får alla snygga tjejer, klär sig i skräddade kostymer och kör de coolaste bilarna? Jag hade i alla fall inte haft något emot det.

När jag var betydligt yngre tyckte jag att James Bond, agent 007, var fascinerande. På den tiden fann jag mest nöje i de sinnrika prylar som genomsyrade Roger Moores filmer och jag hade lite tålamod med Sean Connerys lite äldre alster. Det hela kulminerade i en alldeles för lång artikel om figuren som jag skrev för skoltidningen och efter detta lessnade jag på hela konceptet och tyckte mest att Bond var trist och larvig under ett par år. För ca två år sedan återupptäckte jag emellertid den brittiska kommendörkaptenen och fann nu framför allt nöje i filmerna från sextiotalet och tidigt sjuttiotal. Ju mer jag lär mig om historierna bakom kameran, desto mer uppskattar jag själva filmerna i sig.

Historien bakom fenomenet

1952 skrev den då 41-åriga Ian Fleming boken“Casino Royale”, som publicerades efterföljande år. Flemings mål hade under lång tid varit att skriva den ultimata spionthrillern, och nu var han äntligen nära. Med boken skapade författaren den brittiska gentlemannaspionen James Bond som en syntes av sina egna egenskaper och de han önskade att han hade.

Ian Fleming föddes själv in i en tämligen välbärgad familj. Efter en kort periods studier vid Oxford och en havererad idrottskarriär arbetade han som journalist och levde ett glamoröst ungkarlsliv fyllt av champagne, hasardspel, sportbilar, golf och kvinnor. Under andra världskriget värvades han av brittiska Secret Service och sägs till och med ha hjälp de då oerfarna amerikanarna att lägga grunden till det som idag är C.I.A. Till skillnad från sin skapelse tillbringade Fleming dock sin tid bakom skrivbordet snarare än ute i fält.

Boken “Casino Royale” blev snart en storsäljare. Man insåg att historien väl lämpade sig för rörliga bilder och CBS sände i oktober 1954 en TV-film med samma namn. Denna lämnade tittarna tämligen oberörda och glömdes snart bort, men den brittiska agenten hade introducerats för världen och en tecknad serie med figuren såg dagens ljus. Den utkom länge till och med i Sverige och jag har själv samlat på dem under ett par år i min ungdom.

1958 var Albert R “Cubby” Broccoli en av de mest inflytelserika amerikanska filmproducenterna med Storbritannien som arbetsfält. Han såg sig vid den här tiden om efter ett lämpligt filmprojekt och hade länge velat göra film av James Bond. 1960 hade Harry Salzman betalat 50 000 dollar för filmrättigheterna till Flemings böcker, men han saknade finansiella medel för att själv kunna göra något bra av dem. Genom gemensamma vänners försorg möttes emellertid de två och ljuv musik uppstod. Två bolag bildades, Danjaq, som höll i filmrättigheterna, och EON Productions, som tillverkade filmerna.

!{float:right; margin-left:5px; margin-bottom:5px; margin-top:5px}/bilder/generic/bond2.jpg(Brosnan) David Picker, chefen på United Artists, föreslog boken “Dr NO”, som den som enklast kunde förvandlas till ett filmmanus, varför denna utvaldes till det första projektet. Den eleganta engelsmannen Terence Young utsågs till regissör, då man kände att hans världsvana stil och finess passade porträtteringen av bokens hjälte. Man fick emellertid mer bekymmer med att hitta rätt skådespelare till huvudrollen som agent 007. Till en början övervägde man Richard Johnsson och även Cary Grant men ingen av dem gick i lås. även Roger Moore var till en början på tapeten, men satt då fast i ett TV-kontrakt. Till slut fastnade man för Sean Connery, en då erfaren skådespelare, men som ännu ansågs vara en oslipad diamant med tämligen kantiga konturer. Under Terence Youngs ledning startade man dock Connerys förvandling med kostymer från Anthony Sinclair och skjortor från Turnbull & Asser.

Filmen “Dr NO” hade premiär på London Pavillion vid Picadilly Circus den 6 oktober 1962 och spelade in sin budget på 1 miljon dollar mer än tjugo gånger om och detta blev början till den mest framgångsrika filmserien någonsin. Connery blev sedermera avlöst av andra skådespelare (George Lazenby, Roger Moore, Timothy Dalton och Pierce Brosnan), men succén har bestått även om dess framgångar mattats av under de senaste två decennierna.

Vilken film är bäst?

En vanlig fråga som dyker upp är vilken Bond-film man egentligen tycker är bäst. Personligen anser jag att den inte rättvist går att besvara. Samtliga fyra skådespelare, som genom åren gestaltat karaktären, har gjort det på sitt eget sätt och på så vis skapat fyra olika typer av Bond-filmer som sinsemellan är svåra att jämföra. Själv föredrar jag nog Connerys original, men även Moore har sina förtjänster.

Den senare hade dock oturen att göra många filmer under det gräsliga åttiotalet och jag har svårt att förbise det hiskliga modet och den erbarmliga musiken. Lazenby och Dalton gjorde så korta inhopp att deras insatser är svåra att bedöma, men jag tycker ändå att de i det store hela skötte sig bra. Brosnan har visat sig vara ett inspirerat val för den nya generationens Bond, men har blivit ett offer för filmskaparnas försök att skapa en mänskligare stämning och emotionellt djup. Jag tycker själv att dessa försök har fallit platt.

Varför fascinationen består

James Bond är en nersupen, manschauvinistisk skitstövel oförmögen till varaktiga mänskliga relationer. Varför har han ändå varit så framgångsrik inte bara hos män, men även hos kvinnor? Till en början stod Bond-konceptet för något nytt. Det var en helt ny form av film, med action och äventyr som dittills aldrig synts på bioduken. Folk fick se exotiska miljöer och hisnande stunts som fick dem att gapa av häpnad. Med åren har detta förändrats och Bond-filmer drunknar idag i bruset från amerikanska actionfilmer som ständigt driver inflationen inom filmindustrin. ändå finns fascinationen för agent 007 kvar hos många av oss.

I filmerna och böckerna får vi reda på mycket lite om var James Bond kommer ifrån och hur hans privatliv ser ut. Karaktären saknar varje form av emotionellt djup och jag tror att detta är förklaringen till den vittspridda och kvardröjande framgången. Eftersom James Bond inte har en egen personlighet kan var och en av oss som tittar projicera våra egna önskningar och behov på honom. Detta gäller förmodligen mer för män än för kvinnor, men Bonds natur som bufflig alfa-hane kanske på ett förbjudet sätt även tilltalar det täckta könet i vårt alltmer jämlika samhälle. Kanske ses han som en rå, manlig naturkraft som kan tämjas med det rätta kvinnliga handlaget.

I de senare filmerna har man som tidigare nämnts gjort vissa försök att mejsla fram lite mer mäskliga drag i Pierce Brosnans tolkning, men personligen tycker jag inte att det tillfört figuren något. James Bond skall vara en sorglös schablon och ett kärl för våra pojkdrömmar.