Orkut

I spåren av min nyfunna nyfikenhet över nätverk sprang jag på en artikel av Mikael Pawlo, tidigare publicerad på IDG.se i mars nu i år. I texten, med titeln “Våga vägra Orkut” argumenterar han för varför denna typ av tjänster inte är bra:

Tänk dig att alla dina vänner och ovänner och till och med obekanta vet exakt vilka dina vänner och ovänner är. Denna privat-orwellianska mardröm heter Orkut på Internet.

Grundtanken med denna typ av nätverk tycks vara att det är möjligt att komma i kontakt med i stort sett vem; detta baserat på Stanley Milgrams tes att alla (amerikaner) är sammanknutna med maximalt sex led. Pawlo menar emellertid att detta i praktiken är meningslöst:

Även om Milgram hade rätt och jag bara har sex led till president George W. Bush så kommer han inte att svara på mitt telefonsamtal om jag ringer och vill diskutera förekomsten av eller bristen på massförstörelsevapen i Irak med honom, bara för att någon fyra led bort känner hans talskrivare. Det gäller oavsett hur många kontakter jag lägger upp på Orkut. Den enda effekten är sålunda att var och en kan se precis vilka jag känner.

Jag tror att Pawlo har en poäng här, även om jag inte själv kan bedöma hur just Orkut fungerar. Jag har aldrig blivit inbjuden, nämligen