QT goes Bond

Jag såg om Kill Bill, volym ett i går kväll och tyckte nästan att den var lika njutbar som vid första visningen. Jag vet att somliga retar sig på det sätt som Tarantino lånar/stjäler från främst gamla hongkong-rullar, men det är inte direkt något som stör mig; han hymlar ju inte med det. Jag finner det imponerande hur han får ihop ett så visuellt och musikaliskt tilltalande lapptäcke som denna film ändå är. Någon form av talang krävs för detta.

Till en början blev jag emellertid lite nervös när jag hörde att Tarantino suktar efter att få filma Casino Royale, den Bondroman som hittills inte adapterats på ett seriöst sätt. QT må ha talang för snärtig dialog och eklektiskt filmskapande, men det är inte självklart att detta är en tillgång i en Bondfilm. Jag är nog så pass trist att jag föredrar att man håller sig till den klassiska formulan, men kanske kan QTs näsa för filmhistoria kan ge filmen en hälsosam injektion av den känsla som genomsyrade de första filmerna och på så sätt undvika den no-brainer attityd som präglat franchisen på senare tid. James Bond har ändå ingen chans att konkurrera med andra actionfilmer, så varför inte satsa på lite skön retrokänsla från sextiotalet.