Apokalyps

På DN.se kan man idag läsa att fler pojkar än flickor under sin uppväxt sålt sexuella tjänster. Personligen bryr jag mig inte om könsfördelningen; själva det faktum att barn och ungdomar säljer sina kroppar fyller mig med vämjelse. Om man toppar detta med ett par nyhetssändningar, där krig, mord, ekonomisk nedgång och annan misär dominerar är det inte långt till nedslagenheten. Vart är världen egentligen på väg? Att hålla modet uppe, utan att sätta på sig skygglappar, måste vara vår tids största utmaning. Hur balanserar man intresse och omtanke för människor och samhälle med sina egna behov avskärmning och naivitet? Går det att vara lycklig utan att strunta i andra?

Ibland får jag känslan av att vår värld är på väg mot bristningsgränsen. Kanske måste vi nå till en punkt där allt kollapsar och förstörs, för att vi sedan skall kunna bygga upp något nytt och vettigare. I alla andra sammanhang kommer man ju oftast till en punkt där det inte längre går att lappa och laga, utan där det är bättre att slänga och skaffa nytt. Borde detta inte även gälla vår värld?