Knarkkatten

Oscar, en av våra katter, har en rätt besynnerlig egenhet. Det började redan när han var kattunge. På grund av allt liv han förde på nätterna hemföll jag tidigt åt att sova med öronproppar. Till min stora förvåning försvann emellertid dessa en efter en och jag kunde till en början inte förstå varför — förrän jag tittade lite noggrannare i kattlådan.

Oscars fäbless för öronproppar har hållit i sig under åren, varför jag nu alltid förvarar dem i en tämligen kattsäker burk. Emellanåt händer det dock att en av dem faller ut ur örat på natten och så säker som amen i kyrkan lyckas katten hitta den och leka av den innan jag hittar den indränkt i saliv och rullad i damm. Det mest otroliga är emellertid att han på något sätt känner lukten av dessa tingestar rakt genom ett rum och likt en knarkhund luktar sig fram till dem. Fantastiskt.

Max, vår andra katt, kunde inte bry sig mindre om öronproppar