Vart är vården på väg?

Det skrivs här och var om vår svenska sjukvårds genanta tillkortakommanden. Idag kan man på akutmottagningar i Stockholmsområdet få vänta åtta timmar eller mer innan man får hjälp och vi kommer allt närmare “du måste vara nästan död, men inte för död, för att få snabb hjälp” för varje besparing. Läkare och övrig vårdpersonal jobbar med allt för få resurser, vilket resulterar i otillfredsställande utfört arbete och i sinom tid resignation och utmattning.

Som läkare i början av min karriär har jag inga bekymmer med att se hur man i vargtimmen kan tycka att patienter mest är oförskämda som söker för något vi tycker är banalt, men när stressen rinner av har jag inte heller några bekymmer att se patientens sida. Varje åkomma är naturligtvis viktig för den enskilde och man kan som patient naturligtvis inte alltid veta vad som är allvarligt och inte. Det tråkiga är emellertid att alla besparingar, som varken vårdpersonal eller patienter kan påverka, leder till slitningar och irritation mellan just dessa grupper.

Grundproblemet är dock svårlösligt. Det tycks inte finnas några pengar och ytterligare nerdragningar måste göras. När nås den kritiska punkten då allt kollapsar? Vad gör vi då? Är en sjukvård av amerikansk modell, där privata pengar och sjukvårdsförsäkringar finansierar vården, framtiden? Bör Sverige ge upp den socialistiska drömmen om lika liv åt alla? Det är inte lätt.