Det nya prästerskapet

Jag gör ett kort försök att posta över en spröd modemuppkoppling i Skåne. Here goes nothing.

Vart vände sig 1600-tals människan när hon trampat snett i själslivet och stukat livsgnistan? Till kyrkan, förstås. En stor del av de forna prästernas verksamhet gick förmodligen åt till själslig vägledning och tröst. Till doktorn, eller dess medicinska motsvarighet, gick man för att få medicin för sina kroppsliga krämpor. Sedan dess har kyrkan i mångt och mycket blandat bort sina kort och världen har blivit allt mer sekulariserad; för många är kyrkan idag blott en tradition som återupplivas en gång om året kring jultid. På gott och ont. Vart vänder sig då dagens olyckliga människor med sina bekymmer? Prästerna får numera oftast stå tillbaka för sjukvårdens företrädare, som idag inte längre endast plåstrar om det jordiska utan även tar sig an själens innehåll. Har läkare och psykologer blivit den moderna tidens prästerskap i vetenskapens och logikens kyrka? Är detta en önskvärd utveckling?

Personligen anser jag att många av de livskriser, som vi alla går igenom, inte är att betrakta som sjukdom, utan som fullständigt normala inslag i en personlig utveckling. Är det då sjukvårdens uppgift att ta sig an alla dessa människor som i sin urbana ensamhet söker hjälp? Idag tycks det inte finnas några vettiga alternativ. I väntan på ett sådant borde kanske en del av kyrkoskatten tillfalla sjukvården, nu när den sköter en del av kyrkans forna arbetsuppgifter.