Mulholland Drive

Jag såg igår Mulholland Drive för andra gången, i ett nytt ärligt försök att söka förstå vad som egentligen utspelades i filmen. Denna gång började jag med att kolla in David Lynchs tio ledtrådar, vilka fanns bland extramaterialet. Efter filmen kände jag att jag var en lösning på spåren, men hade bekymmer med att förlösa insikten. Till slut tröttnade jag och googlade fram svaret.

I korthet går filmen ut på följande: Diane flyttar från Canada till Hollywood för att försöka slå igenom som skådespelerska. Det visar sig vara svårare än hon trott och hon ser sig själv bli brädad gång efter annan av andra skådespelerskor som kanske inte alltid har mer talang än hon själv. Till slut blir hon tvungen att hemfalla åt prostitution för att försörja sig och börjar använda droger för att döva sig. En dag möter hon skådespelerskan Camilla, med vilken hon inleder ett förhållande. Snart blir hon emellertid övergiven för en av Hollywoods stora regissörer och i blind svartsjuka arrangerar hon Camillas död i en bilolycka varefter hon jagad av drogdemoner tar sitt eget liv. I dödsögonblicket spelas hennes liv upp i förvrängd form.

Den största delen av filmen upptas just av Dianes dödsbilder, där människor ifrån hennes verklighet har bytt identitet med varandra och italienska mafiosos, inte talang, styr rollbesättningen av stora filmer. Till en början verkar det bara vara krystat och fånigt, men ju mer jag tänker på det desto klarare framstår verkets genialitet. Det är ju så här drömmar fungerar. Åtminstone om man får tro farbror Freud.

Säga vad man vill om David Lynch och hans pretentioner, men Mulholland Drive är en jäkligt fängslande film, kryddad med en drömsk och ödesmättad stämning som gör det svårt att slita sig.