Löneklyftor

I dagens VästerviksTidningen kan man läsa om ökade löneklyftor bland Landstingets anställda. Läkare ligger förstås i toppen, medan lokalvårdare och matsalspersonal ligger i botten av lönestegen. Landstinget tycks ha en strävan att minska klyftorna mellan de högst och lägst betalda grupperna, vilket jag tycker är nonsens. För mig är det en självklarhet att en läkare skall tjäna betydligt mer än en lokalvådare. Som läkare har man pluggat i åtminstone fem och ett halv år, efterföljt av 21 månaders praktisk tjänstgöring och man är sedan ytterst ansvarig för människoliv. Varför skulle någon vilja ta sig igenom denna skärseld om man kunnat tjäna lika mycket på att sköta städningen på sjukhuset. Som lokalvårdare har man visserligen också en mycket viktig funktion att fylla, men jag tycker inte att den är jämförbar.
Det är sedan länge visat att den kommunistiska tesen att allt skall delas lika inte fungerar. Tyvärr är det nog så att egoism och drömmar om personlig vinning i mångt och mycket driver vår värld framåt. Allt man kan göra är att gilla läget och försöka tämja denna kapitalistiska kraft och forma den till något gott. Det finns en biologisk princip som innebär att ett system i jämvikt dör. I analogi med detta anser jag att landstingen inte skall sträva efter att utjämna löneklyftorna, utan istället höja lönen för alla. Vi behöver ha klyftorna kvar för att driva den framtida löneutveckligen.