Dödshjälp

Dagens Medicin rapporterar om en fransk narkosläkare som hjälpt en gravt handikappad 22-åring patient att dö, sedan dennes mor misslyckats med detsamma. Efter en svår trafikolycka blev Vincent Humbert förlamad, stum och i det närmaste blind. Hans belägenhet blev riksbekant i Frankrike då han skrev till president Jacques Chirac och bad att få dö, men fick avslag.
I slutet av förra året tillförde hans mor barbiturat, ett potent sömnmedel, i hans sond (slang med vars hjälp näring kan ges direkt ner i magsäcken). Vincent föll då i koma, men dog inte utan fördes till en intesivvårdsavdelning på ett sjukhus i nordfranska Berck. På ett läkarteammöte bestämde man snart att inte ingripa om komplikationer skulle tillstöta. Snart gick man dock ett steg längre och enades om att inte fortsätta den livsuppehållande behandlingen med hänsyn till Vincents svåra tillstånd och hans önskan att få dö. Det blev sedan avdelningschefen, narkosläkaren Frédéric Chaussoy, som utförde själva handlingen och gav patienten kaliumklorid och narkosedlet Nesdonal, innan respiratorn stängdes av i närvaro av tredje person.

Chaussoy har nu åtalats för att ha förgiftat sin patient och han riskerar därmed livstids fängelse. Rätt eller fel? Detta är ett fall av eutanasi i ordets rätta bemärkelse, då man inte bara låter Vincent dö utan faktiskt tillför läkemedel som släcker hans livsfunktioner. Personligen tycker jag att detta är tvivelaktigt och jag vet att jag inte själv skulle kunna utföra en sådan handling. Det är dock inte svårt att se myntets andra sida. Som läkare har man en slags prioritetsordning för sin verksamhet som säger att man i första hand skall bota, om det inte går inte lindra och om inte heller det går i alla fall trösta. Emellertid har man som läkare naturligtvis även förbundit sig att inte skada sina patienter. Vincent skulle inte gå att bota och om man vill kan man då se en dödshandling som lindrande. Frågan är dock om man skadar honom när man tar livet av honom, eller om det är så att man skadar honom mer (fast passivt) när man låter honom lida vidare. Hur vet man att döden verkligen var Vincents önskan? Hur vet man att han inte skulle ändra sig dagen efter? Dödens slutgiltighet gör att ångestnivån i dessa frågor blir alldeles för hög.