Enter Sandman

För fyra år sedan dog Sandman. Neil Gaiman, dess skapare, lämnade efter sig en serieindustri som var betydligt mer öppen för en mer sofistikerad form a fantasi och som hade kommit ett steg längre i sin strävan att göra serier till en accepterad konstform. Sandman var den första lyckade kontrasten till testosteron-stinna, spandexklädda knytnävsslagsmål och öppnade dörren för en mängd mer filosofiska och introspektiva serietitlar hos de stora serieförlagen.

Serien “The Sandman” handlar om lord Morpheus, även kallad Dream, som härskar över myter och berättelser. Han är medlem i en uråldrig sjuhövdad syskonskara, “the Endless”, som existerade långt innan vår värld och våra gudar blev till. Dream själv är en fåordig varelse med benvit hy och yvigt nattsvart hår, som helt klädd i nattens stjärnor skapar och underhåller stoffet som våra drömmar vävs av.

Historien börjar i England på 10-talet då magikern Roderic Burgess (tydligt inspirerad av Aleister Crowley), genom en ceremoni avsedd att tillfångata Death, av misstag fängslar Morpheus. Då drömriket lämnas vind för våg bryter en epidemi av sömnsjuka ut i världen och Morpheus rike börjar att falla sönder. Efter sextio år lyckas drömkungen dock att göra sig fri ifrån sitt fängelse och därmed påbörjas en resa för att återställa balansen i världen och leta upp mardrömmar som flytt. I en samling längre historier, varvade med kortare, får vi tränga djupare in i Gaimans universum. De senare numren, Gaimans riktiga mästerverk, beskriver hur Morpheus öde drar sig allt närmare för att slutligen kräva hans liv. De avslutande numren, som sålunda behandlar Dreams undergång, är en veritabel opera i sin storslagenhet och en milstolpe i den västerländska seriekulturen.

Ett nytt koncept

Sandmans framgång var inte alltid given. Neil Gaiman har aldrig varit särskilt intresserad av reguljära superhjältar, så när DC Comics 1988 frågade om han ville skapa en månadsserie lade han fram konceptet om sin drömkung istället. Ingen av de inblandade förväntade sig att serien skulle överleva mer än ett år, men med tiden skulle det visa sig att de alla hade fel. Sandman blev en av de mest framgångsrika serietitlarna någonsin, men trots detta hade Neil från början bestämt sig för att skriva blott 75 nummer och inte en rad mer. Detta blev ett löfte som han till fansens besvikelse infriade. Hans motiv var att alla bra historier har ett slut.

Med Sandman skapade Neil Gaiman sin egen mytologi och inkorporerade all tidigare mytologi i densamma. En del explicit, andra bara genom antydan. Med sin väv spann han samman asagudar, kristendom och William Shakespeare till en funktionell enhet och skapade en alternativ förklaring till de stora sammanhangen i världsalltet. Mitt i all sin fantasifullhet och bombastiska storslagenhet lyckades han ändå hålla sina karaktärer på en mänsklig nivå. Lucifer framställs i “Season of Mists “ inte som en outgrundlig symbol för ondskan, utan mer som en högst mänsklig, filosoferande rebell som pensionerar sig från helvetet och öppnar en pianobar i Kalifornien. Tor, åskguden, framställs som en småkorkad, storkäftad karl som dricker för mycket och “The Endless”, i all sin oändlighet, framställs mest som en vanlig dysfunktionell familj med sina inre konflikter och ränker.

Gaiman har skapat en värld med ett rikt persongalleri. Bifigurer från ett nummer dyker upp som huvudfigurer flera nummer senare. Trådar och intriger löper fram och åter och man får hela tiden pusselbitar till frågor som väckts under läsandets gång. På grund av detta får man, trots att serien är skriven ett nummer i taget, känslan av att allt som händer är en del av en grandios plan som sedermera får sin förklaring i slutet. Världen som helhet rör sig mot sitt öde.

Ett nytt synsätt

Traditionellt sett är det vem som tecknar en serie som betraktas som betydelsefullt. De stackars manusförfattare som tjänade sitt leverbröd på att skriva superhjälteserier åt Marvel Comics, eller DC Comics, fann sig dessutom vara tvungen att göra detta med sin kreativitet hårt styrd av förlagen som betraktade sina figurer som ovärderliga investeringar. Neil Gaiman ändrade på detta. Trots att ett stort antal olika tecknare varit inblandade i att producera Sandman har populariteten och kvalitén hela tiden bibehållits. Så sakteliga började det därför gå upp för serieförlagen att det faktiskt var själva historien som var avgörande för en series framgång.

En av orsakerna till att Sandman slog var förmodligen att den tilltalade och drog till sig en publik som inte normalt läste serier. Dess fokus på myter och historia gjorde att den markant skiljde sig från övriga titlar som då fanns på marknaden. Bristen på svällande muskler och manliga arketyper gjorde dessutom att serien drog till sig ett tidigare aldrig skådat antal kvinnliga läsare. Gaimans kvinnliga figurer är inte bara utfyllnad, utan realistiskt starka kvinnoporträtt och en väsentlig del av berättelserna.

Tyvärr är det en väldigt liten del av Sandman som till dags dato finns att tillgå på svenska, men jag tycker absolut att det är värt att skaffa ett eller två av de amerikanska albumen. Förslagsvis beställer man dessa genom Amazon.com. Min personliga favorit är albumet The Kindly Ones, där allas våran favorit drömkung dör. Det rekommenderas varmt.

Bibliografi

Samtliga 75 nummer av The Sandman finns samlade i följande album:

• Preludes and Nocturnes, 1990 (Sandman nummer 1-8)
• The Doll’s House, 1990 (Sandman nummer 8-16)
• Dream Country, 1990 (Sandman nummer 17-20)
• Season of Mists, 1992 (Sandman nummer 21-28)
• A Game of You, 1993 (Sandman nummer 32-37)
• Fabels and Reflections, 1993 (Sandman nummer 29-31, 38-40, 50, Sandman Special 1 och Vertigo Preview)
• Brief Lives, 1994 (Sandman nummer 41-49)
• Worlds’ End, 1994 (Sandman nummer 51-56)
• The Kindly Ones, 1996 (Sandman nummer 57-69)
• The Wake, 1997 (Sandman nummer 70-75)