Dido är ingen ängel

För fem år sedan bodde jag i ett hus tillsammans med fyra killar i norra Lund. En vacker dag blev jag till min stora bestörtning anklagad av en av dessa för att bara köpa musik av kvinnliga artister. Jag tog naturligtvis till en början detta som en grov förolämpning, men efter att ha självrannsakat mig en smula kom jag fram till att det nog trots allt låg en hel del sanning i denna beskyllning. Jag vet fortfarande inte varför, men det är ett faktum att en stor andel av min skivsamling framförs av kvinnor. Dido är det senaste tillskottet i denna avdelning av skivbackarna.

En av de musikkategorier jag (och säkert många med mig) förfäktar är kategorin “skivor att lyssna till ensam i mörkret klockan tre en lördag natt när man är nyligen hemkommen ifrån festligheter. Alltsedan jag flyttade ihop med min flickvän har antalet tillfällen för denna sorts musikkonsumtion lyst med sin frånvaro tills jag av en nyck fick för mig att köpa Didos skiva “No Angel” under en besvärlig tentaperiod. Hennes magiska blandning av triphop, aukustiska harmonier och klassisk pop fick ögonen att lysa i mörkret.

Dido, döpt efter en afrikansk krigardrottning, föddes 1971 i London, där hon växte upp med sin bror Rollo, sin mor och sin far. Eftersom det inte fanns någon TV i hemmet blev hon tvungen att förlita sig på andra typer av underhålling, varav den främsta var musiken. Från den traditionsenliga blockflöjten avancerade hon vidare till violin, piano och slutligen till London’s Guilhall School of Music och en internationell turné ensemble. Efterhand som tiden gick skaffade sig Dido ett “riktigt” jobb som bokförläggare, samtidigt som hon läste juridik och sjöng med sin brors band Faithless.

Så en vacker dag bestämde hon sig för att löpa den musikaliska linan ut. Hennes bror Rollo försökte till en början att avråda henne, men bevekades efter ett tag och lånade ut en del av sin talang till sin systers debutalbum “No Angel”. Dido fick tämligen snabbt kontrakt hos Arista Records efter en audition för Clive Davis, som gjort sin berömd för att ha upptäckt talanger som Janis Joplin, Whitney Houston och Santana. Medan det var ganska enkelt för henne att bli signad visade det sig vara betydligt svårare att få ut hennes skiva. Hennes musik visade sig vara tillräckligt komplex och annorlunda för att orsaka en del förvirring bland Aristas markandsförare. Det tog ett tag för dem att besluta sig för hur man skulle profilera artisten. Vägen mot framgång gick långsamt.

Släppet av “Highbury Fields” EP:n ledde till en hel del uppståndelse i universitetsradio, men de ledde inte till någon nämnvärd rotation på MTV där vanliga människor kunde komma i kontakt med hennes musik. Flera fans spred ryktet om hennes skiva över internet och låten “Here with Me” blev ett mycket omtyckt ledmotiv till tonårsserien “Roswell”. Under tiden spelade Dido i amerikanska varuhus för publik som ibland inte bestod av mer än 20-30 personer. Allt för att få folk att höra hennes musik. Saker och ting kunde mycket väl ha fortsatt i samma långsamma tempo,om det inte hade varit för en viss Marshall Mathers, mer känd som rapparen Eminem. Han samplade låten “Thankyou” och inkorporerade den i sin egen skapelse “Stan”. Kontrasten mellan Didos magiskt svävande harmonier och Eminems brutala text om en psykiskt sjuk förföljare var allt som behövdes allmänheten skulle få upp ögonen för den unga sångerskan. Inom kort hade albumet “No Angel” sålt platina och Dido nominerades för Best Kept Secret award på VH1’s My Music Award. Didos stjärna är i ständigt stigande och just nu turnerar hon Europa runt för att bjuda på en musikalisk upplevelse av sällsam art. Köp hennes album “No Angel” redan idag (om du inte redan har gjort det).