Caféliv
En tidig novemberkväll går man genom staden efter att dagens sista föreläsare äntligen har gett upp och tillfälligt befriat sina studenter från lärdomens tunga börda. Vädret lämnar, som så ofta är fallet, mycket att önska och sinnet är tungt av alla måsten som gör sitt bästa för att sänka humöret. På väg hem går man förbi ett ganska stort fönster som lyser upp mörkret med sitt varma ljus. Där inne sitter människor och pratar över en kopp rykande dryck. Man tänker: varför inte, och så går man in. Redan bättre till mods.
Det är svårt att komma ifrån det. Det är något mycket speciellt med att gå på café. Något som går utöver att man slipper göra sitt kaffe eller te själv. Något som tydligen är så viktigt att man är villig att betala de ofta ganska överdriva priserna som råder. Självklart är det så att man här får möjlighet att välja mellan drycker och tilltugg som sällan pryder kökshyllorna där hemma. Det är inte speciellt ofta man får för sig att svänga ihop en cinnamon apple steamer och en bagel hemma i TV-soffan. Emellertid, för min egen del består nog behaget till största delen av att caféer erbjuder ett tämligen avspänt tillfälle att i lugn och ro få se andra människor än de man normalt rör sig med. Ett sätt att inse sin plats i världsordningen och få en glimt av de stora sammanhangen i vårt universum. Att gå på nation, eller disco/nattklubb, är i och för sig trevligt, men de erbjuder knappast möjligheten att få sitta och i lugn och ro observera sin omgivning och nyfiket fundera över hur folks liv ser ut. I allmänhet är det ju helt andra krafter som är i rörelse när man en lördag kväll går ut för att dansa.
Sedan så behöver man ju inte sitta ensam och fika (själv är jag väldigt dålig på solokaffe). I vårt ofta tidspressade samhälle hinner man inte alltid bjuda hem sina vänner på trerätters middagar och då utgör ett café ett trevligt alternativ. Man möts så att säga på mitten och ingen behöver ha dåligt samvete för att smutstvätten dekorerar köksgolvet. På något sätt är det inte en lika stor psykologisk grej att gå och fika med någon, som att bjuda hem någon. Det blir ofta lättare att slappna av. Detta gäller inte minst för ett av fikens mest frekventa användningsområden: som arena för den första daten. Rätta mig om jag har fel, men man skall nog besitta en rejäl dos självförtroende för att bjuda hem en tjej första gången. I alla fall innan man vet om man är intresserad nog att vilja träffas igen. Ute på ett café finns alltid något att bryta pinsamma tystnader med, om än en stunds prat om folks näsor och lustiga strumpor. Dessutom får man ju som kille tillfälle att vara lite Chevalierirsk och bjuda sitt presumtiva hjärtas dam på en kopp te.
Tyvärr är det kanske inte alltid så att den där första daten leder till något som gör livet enklare att bära. Många är vi nog som fått hjärtat draget genom smutsen av någon person som inte inser vad de går miste om. Det enda som funkar för mig vid dessa tillfällen (efter en dags obligatoriskt vältrande i självömkan) är att sitta och gnälla av mig för en kompis på – just det – ett café. Vid dessa tillfällen behöver jag känna att jag trots allt fortfarande är en del av världen och att jag trots mitt nederlag inte är fångad i en bottenlös grav av elände. Dessutom kan det vara nyttigt att se att det finns gott om flickor (eller pojkar, om man är sådan) kvar att utforska, även om man för tillfället inte är särskilt mottaglig. Det funkar för mig i alla fall.
Jag funderar lite på om det inte är så att caféer har blivit lite av den moderna tidens fristad för människor. En slags oas dit man kommer för att socialisera en smula och stärka sig innan man ånyo ger sig ut på slagfältet utanför. Åtminstone verkar det vara så för människor som bor i städer och som fortfarande har en bit kvar till pensionen. Ibland undrar jag om man inte vore lyckligare om man levde hela sitt liv på ett trevligt fik. Skyddad ifrån orättvisorna utanför. Knäppt? Inte vet jag. Mysigt vore det i alla fall.
