Det har varit tyst ett tag på Swedish Pixels. Med förvåning ser jag att detta är den första texten för året. Jag har ont om tid just nu. De luckor jag har över för kreativa sysselsättningar går åt till att försöka skriva en roman med arbetsnamnet Flickan utan navel. Jag är fortfarande bara drygt femtio sidor in i handlingen, men den lovar bli en spänningsroman med konspirationer, hemliga sällskap, psykiatri och en del magisk realism. Kanske en smula naket också.
Som ett experiment planerar jag att dokumentera mina litterära umbäranden på Twitter. Jag har registrerat @hertze_fiktion för ändamålet. Följ gärna kontot om du är intresserad.
Jag har trots allt ett par webbtexter i pipeline för den här sajten, bland annat en om vinterlöpning i skor från FeelMax. Jag hoppas att få ut dem snart.
07 feb, 2010
Jag ser det framför mig. Det är kväll. Huset är tyst. Jag ligger på rygg med huvudet under julgranen. Den grova mattan med röda tomtar i en ring sticks och retas i nacken. Jag tittar upp genom grenverket. Ovanför mig lyser de elektriska ljusen som stjärnor i öar av ljusgrönt. Röda kulor rör sig sakta kring sin axel och skimrar. Det doftar gran — riktig gran — skogsgran. Tiden står stilla där jag ligger. Julafton är nära och magen pirrar av förväntan. Vardagens bekymmer är avlägsna.
I vuxen ålder maler vardagen på med arbete, dagislämningar och veckohandlingar. Jag lika överraskad varje år när det — som från ingenstans — är första december och julkalendern börjar visas på TV. Det var länge sedan hjärtat slog fortare vid tanken på paketen under granen. Jag och min fru har en överenskommelse om att inte köpa presenter till varandra, utan bara till barnen. Julen handlar numera om något annat. När jag känner den salta doften av julskinkan i ugnen, de parfymerade dunsterna från hyacinter, eller smakar den malda kryddpepparn till lutfisken, då är det minnena från barndomen som exploderar i mitt inre.
Som vuxen går julen ut på att återuppleva barndomens förväntan. Den cirklar omkring oss, precis utom räckhåll, svårfångad som rök. Korta stunder får vi smaka en glimt av det vi en gång haft. När huset har tystnat och bara granen och adventsstjärnorna lyser upp rummet, när röken från de slocknade stearinljusen blandas med smaken av saffran på tungan, då kan man för en kort stund känna den — julfriden. Det är vad allt går ut på.
10 dec, 2009
Foto: Robert Burdock
Jag har en gång tidigare gett mig på att skriva en roman. Jag var då nybliven småbarnsförälder, arbetade heltid och hade insett att jag aldrig skulle få lyxen att skriva sammanhängande varje dag. För att optimalt nyttja de små pauser som uppstod antog jag att det behövdes en detaljerad planering för romanen. Om jag nu bara hade en halvtimme på mig att skapa något storslaget ville jag inte lägga tid på att tänka ut vad jag skulle skriva, utan faktiskt få ner ord på hårddisken. Jag la ner mycket möda på en detaljerad disposition, där alla scener var utmejslade i detalj och ordnade i kapitel.
Jag skrev färdigt romanen under loppet av ett och ett halv år, mestadels på kvällar och helger. Den blev usel. Förbluffande usel, faktiskt. All planering hade förbrukat min kreativitet och lust. Berättandet blev torrt och mekaniskt, prosan osammanhängande och oinspirerad.
Jag hatar dispositioner. Det är lika bra att erkänna det. Mina bästa texter skrivs aldrig linjärt — från början till slut — utan växer fram likt en pärla kring ett sandkorn. OmniOutliner var ett av de första program jag köpte till min Mac, men också ett av dem jag använt minst. Jag försökte angripa skrivandet på ett strukturerat sätt, för så hade jag förstått att man skulle göra. Nu har jag börjat förlika mig med att det inte ligger i min personlighet.
Ernest Hemingway — min litterära husgud — skrev aldrig några dispositioner. Istället steg han upp tidigt på morgonen, läste igenom det han skrivit dagen innan (eller hela verket om det inte var för långt), skrev i ett par timmar, men såg till att sluta medan han fortfarande visste vad som skulle hända härnäst. Han lät aldrig brunnen torka ut. Dessutom praktiserade han ofta avhållsamhet under tiden han skrev, eftersom han trodde att sexuell och litterär kraft springer ur samma källa.
Jag har så smått börjat på ett nytt romanbygge och denna gång har jag tänkt närma mig skrivprocessen på Hemingways vis (jag är tveksam till avhållsamheten, dock). Denna gång har jag bara grundstrukturen klar för mig från start. Jag vet hur historien skall börja, en del av det som skall hända i mitten och ungefär hur den skall sluta. Jag har rätt bra koll på mina huvudpersoner och på några av sidokaraktärerna. Jag har en känsla för några av de miljöer jag vill använda och den känsla jag vill förmedla. Resten får ge sig efter hand.
Min livssituation har inte förändrats nämnvärt. Jag är fortfarande heltidsarbetande småbarnsförälder och kommer alltjämt att få skriva små stunder här och där. Jag tänker mig att processen kommer att påminna om de ”jam-serier” jag och två kompisar satt och ritade på en veranda mitt i natten under nittio-talet. Då ritade en person en ruta och lämnade sedan serien vidare till nästa för vidare utveckling. Jag minns att man ofta satte upp fällor, situationer som var svåra att rita sig ur. Nu tänkte jag göra samma sak med mig själv — helt enkelt skriva in mig själv i hörn, för att sedan försöka skriva mig ut. Jag kommer att utsätta mina karaktärer för mysterier som jag ännu inte har lösningen på. Jag slår vad om att det är så manusförfattarna till Lost har arbetat hela tiden.
På det här sättet behåller jag förhoppningsvis spänningen för mig själv genom hela processen. Inte ens jag själv vet hur det skall sluta, eller ens varför rum nummer tretton saknas på psykosavdelning 87.
10 sep, 2009
Foto: http://www.flickr.com/photos/deiby/ / CC BY-NC-SA 2.0
Emellanåt upplever jag att världen försöker trycka ner information i halsen på mig. Vid sidan om all elektronisk information väller det in papper så gått som dagligen. Det är kontoutdrag, lönebesked, besked från Försäkringskassa och information som har med min profession att göra. Hur skall man undvika att drunkna i floden av papper?
Lösningen enligt GTD
Enligt David Allen, uppfinnaren av Getting Things Done, löser man problemet genom att antingen slänga inkomna papper, eller arkivera dem. Undantag gör han för papper som behövs för att genomföra uppgifter. Dessa hamnar i en särskild mapp för stödmaterial, tills uppgiften är löst. Därefter ställs man återigen inför valet att kasta eller arkivera. För att inte arkivet skall svämma över bräddarna rensar man ut det en gång om året.
Det här låter bra i teorin, men det fungerar inte i mitt hushåll. Genom åren har vi provat olika typer av system, men allt som bygger på disciplin när man trött kommer hem från jobbet har misslyckats. Papper har istället hamnat i olika högar på köksbord, köksbänkar och andra ställen jag knappt trodde var möjligt.
För att något skall fungera hemma hos mig krävs ett minimum av energiförbrukning. Motståndet måste vara näst intill lika lågt som att lägga allt i en hög på bordet. Allens system kräver helt enkelt för mycket energi, eftersom man måste fatta rätt beslut med en gång. Rädslan att kasta något som senare visar sig vara viktigt gör att jag klänger fast vid allt utom uppenbart skräp.
Jag behöver en annan lösning — ett mellanläge — en nivå mellan papperskorgen och arkivet. Här kommer sju kartonger in.
Min lösning
Principen är enkel: skaffa en rymlig kartong och märk den med det innevarande årtalet. När ett papper hamnar på ditt bord ställer du dig frågan ”skall det kastas”. Du har då följande alternativ:
- Ja — kasta det
- Nej — arkivera det
- Kanske — lägg det i lådan
När året är slut ställer du undan lådan i en garderob och skaffar en ny som du märker med det nya årtalet. När sju år är till ända har du sju fulla kartonger. Du tömmer då den första i pappersåtervinningen (eller eldstaden) och märker om den med det då innevarande årtalet. Nästa år gör du om processen med nästa låda i serien och så vidare.
På det här sättet minskar beslutstiden för inkommande papper. Allt jag förmodligen borde slänga, men inte riktigt vågar har en plats där jag snabbt kan dumpa det. Arkivet reserveras för papper jag förbinder mig att spara lång tid, varför jag slipper rensa ut det varje år. Tiden brukar utvisa vad som är viktigt och vad som inte är det. Med det här systemet måste jag inte fatta rätt beslut med en gång, utan jag har sju år på mig att inse att något behöver sparas permanent. Jag kan garantera att det är i sin ordning att kasta det som finns kvar när tiden gått ut. Detta system sparar mental energi för mig och jag kan redan se hur pappershögarna minskar runt om i huset.
Varför just sju kartonger? Skatteverket kan begära att få se på kvitton och andra deklarationsunderlag för sex år tillbaka. Ett kvitto får vara två år när du tar upp det i deklarationen, varför man egentligen borde spara allt i åtta år. Det är emellertid oerhört sällan jag gör avdrag i deklarationen för sådant man kan spara kvitton för. Dessutom låter siffran sju bättre än siffran åtta, särkilt om man säger den på engelska: seven boxes.
05 aug, 2009
Jag har helt gått över till att springa i Vibram Five Fingers och det känns skönt att lämna den övriga skoindustrin bakom sig. Eftersom det började kännas ofräscht att promenera i spring-svettiga skor har jag skaffat mig ett andra par.
Den här gången beställde jag VFF Sprint, från North Sport. Sprint-modellen marknadsförs som mer lämpad för vattensporter och tuffare löpning, där skon behöver sitta bättre på foten. Medan Classic-modellen sitter åt med en elastisk ögla kring fotryggen har Sprint tre spännen med kardborrefästning; ett över vristen och ett på var sida om hälen. Det finns även mindre skillnader kring hur mycket gummi som går upp över akillessenan.
Jag har sprungit några gånger i min VFF Sprint och är över lag nöjd. Spännena gör att de sitter betydligt tightare på mina fötter än vad mina Classic av samma storlek gör. Risken att foten glider i skon, med efterföljande blåsbildning, är betydligt mindre. Priset för detta är risk för skavsår vid mediala (inre) fotranden, där vristbandet vänder i en ögla, innan det löper tillbaka upp över fotryggen och fäster. Om man drar åt spännet bildas en punkt med större tryck mot foten än skon i övrigt. När foten rör sig ger detta en hög sannolikhet för hudskador.
Jag har experimenterat med olika sätt att spänna skon och har kommit fram till att balansen mellan vristspännet och hälspännena är viktig. Om man drar åt vristspännet ordentligt, behöver man också dra åt hälspännena för att sprida trycket runt foten. För min egen del fungerar det bäst om jag inte drar åt spännena alls, utan lämnar dem löst sittande som dekoration.
Mina fötter går precis ner i ett par i storlek 44, vilket gör att de sitter bra på fötterna utan spännen. För min egen del går det därför precis lika bra att springa i VFF Classic, som i ett par Sprint. Risken för blåsor i fotsulorna är måhända större, men i gengäld finns ingen risk för skavsår kring fotranden.
Om man däremot har bekymmer med att hitta ett par välsittande VFF Classic är VFF Sprint värd att titta närmare på.
30 jul, 2009
