I’ve been running exclusively in Vibram Fivefingers for more then a year and I now average 36 km (22.4 miles) a week. I’ve done most of this running in the Sprint model, but last month Vibram released a new model, Speed, in Europe.1
Today, I’ve used the Speed enough to have an opinion.
Speed is Vibrams first shoe marketed as a running shoe. It’s built somewhat differently compared to previous models. I’m not particularily interested in the technical details, only in how that difference feels.
The sole is noticeably stiffer, when compared to the Sprint, and a bit thicker. This results in less proprioception–most evident when running on gravel, or other un-even surfaces. I mostly run on asphalt, and the feeling is a bit more numb. It’s easier to get sloppy and start slamming your feet into the ground, since the Speed is more forgiving. Your brain seeks safe footing and the more padding you add under your soles the harder you ram your feet into the ground. The up-side to this new platform is of course better protection of your soles. I can run longer–a lot longer–without getting that burning sensation under my feet.
The upper part of the shoe if superb. It’s no coincidence most running shoes uses lacing–it’s easy to make the fit just right and there are no pressure areas, as in models with straps. I ran 21 km without breaking them in and I had no hot spots or blisters. The Speed is machine-washable. An important point.
All in all I find the Vibram Fivefingers Speed an excellent shoe. Personally, I probably have to mix in runs in my Sprints, or barefoot, to practice my form. The Speeds do spoil you.
July 28
A while ago Merlin Mann, of 43 Folders fame, stopped preaching the GTD gospel and I recently heard him (on a podcast I can’t remember the name of) admitting that he didn’t do weekly reviews anymore. This morning I read a post by Leo Babuta, of zenhabits, where he describes a life without goals and action lists.
GTD, you’ve had a good run, but now you’re going down. The world is changing.
I decided to remove comments from Swedish Pixels for the foreseeable future. Having a website in Swedish, about obscure topics such as running, life style design and other miscellany never attracted that much discussion anyway.
John Gruber recently had to–once more–defend his decision to not offer comments on Daring Fireball. He claims they don’t fit with the vision he has for his site. Venerable gentlemen of the internet, such as John Hicks, Derek Powazek and Shaun Blanc joined the discussion. They explained how omitting comments changes the tone of a website and makes it a more personal outlet. Hicks also points to the reality of pestering spam comments, an ever growing irritation.
I find allowing comments makes me want comments, which makes me write to attract comments. That never ends well. Back in 2004, when a predecessor of Swedish Pixels was born, I much too often wrote inflammatory posts on controversial subjects, just to make visitors respond. I blush when I think about it.
However, the most important reason for my flipping the comment switch in WordPress is the way consumption of the internet has changed.
I rarely fill out comment forms myself. While I’m sure my laziness has something to do with it the main reason is that I almost never read content on the website itself. Instead I use my RSS-reader, or Instapaper. Traditional blog comments are tied to the website, which makes them invisible to me. Syndication feeds, stripped-down reading services and even the Reader-function in Apple Safari 5 illustrates the growing division of contents from presentation. Nowadays producers of the web have very little control of how their content of viewed.
I believe the tradition blog comment is dying. It’s easier than ever to publish on the web, be it on your own blog, tumblog, or on Twitter. You might just as well respond to a website there, making the internet a richer place for as all. The trackback, or pingback, would be a nice way to tie the discussion together, hadn’t it been for the absurd attractiveness to spam-bots. I’m sure someone will think of something new, something better.
July 6
I’ve been running and walking in Vibram Fivefingers for almost exactly a year now. I’ve endured a fair amount of ridicule on account of the gecko-like design, with separate toe pockets. No one looks me in the eyes when I run past them–they all stare at my feet.
A few days ago I tried on my old Asics Piranha, my last pair of traditional trainers. I ran regularly in those for over a year. Now I find I cannot wear them without having mild discomfort, or flat-out pain, from my toes being cramped together in the toe box.
There is a point in letting your toes roam free. The price you pay is undesired attention–and possibly pain when you wear regular shoes. I mostly think the price is worth it.
When blog sites became commonplace they usually featured an archive of articles sorted by date. Often that meant a monthly archive in a sidebar, or on a dedicated page. Nearly a decade has passed and I still find this sort of date-based archives on a majority of sites. I never understood their value. Who ever says I need to find that article published in March last year? That’s just not how the human mind works.
I wonder why these types of archives ever became popular and I conclude it was because they are simple to compute and therefore easy to build for software developers. I blame Six Apart, with their Movable Type. They set the standard. Textpattern is the only CMS I’m aware of that lacks the date-based archive as a default. Dean Allen knew early on they were crap.
Archives sorted by categories, or in recent years tags, are only marginally better. Tag clouds are useful when you want an overview of the topics on a site. They’re useful when you want to see everything written on each of those topics. However, they are generally not what I use then I try to find something.
In my experience there are two general ways of looking for information: browsing and searching.
When I sort of know what I’m looking for, I browse. A typical example would be flipping through a book or magazine, looking for a passage I’ve read earlier. I may not know exactly where it is but I’m confident I’ll recognize it when I see it. On the other hand, when I try to find new information, a passage or article I haven’t actually seen before, I search. I then don’t have to recognize what I’m looking for by sight. I only need to be able to specify an appropriate search query.
Browse and search. This is what I think a useful archive should supply.
In this incarnation of Swedish Pixels I’ve tried to remove clutter and build an archive that makes sense. That meant getting rid of a dedicated archive page altogether. There no longer is a distinction between the front page and the archive. The front page is a part of the archive–the first page of the archive, actually. While the first page is rendered in full text, the rest are shown as excerpts.
So, try to browse or search this site and let me know what you think.
June 30
För mig har långdistanslöpning gått från att vara en plåga jag överlevde en gång om året vid skolans idrottsdag till något jag har blivit beroende av och ser fram emot. Likt en alkoholberoendes sug utanför Systembolaget känner jag dragningskraften när jag ser någon annan jogga förbi mig längs trottoaren. Andhämtningen blir snabbare och det pirrar i musklerna. Löpning har gått från att vara ett nödvändigt ont till att vara en gåva.
Det har varit en lång resa, full av omvägar och återvändsgränder. Om jag hade vetat vad jag vet nu hade vägen sett annorlunda ut.
När jag upptäckte Pose för nästan exakt två år sedan läste jag Nicholas Romanovs bok, såg hans film och surfade så gott som dagligen in på Posetechs forum, där jag ivrigt tillägnade mig minsta smula kunskap från de som gått före mig. Jag gjorde övningarna, jag filmade min löpning och försökte analysera min teknik.
Det senaste året har jag i stort sett inte besökt Posetechs forum en enda gång. Jag ledsnade på den bokstavstroende atmosfär som rådde där. Om man bara gör rätt är man fri från skador och krämpor. Har du ont? Då betyder det att du gör fel. Aldrig någonsin medgav man att det fanns andra orsaker till skador. Aldrig medgav man att just Post kanske inte passade alla.
Romanov är inte den enda som studerat framgångsrika löpare, extraherat särdragen och sedan satt samman dem till en metodik. Pose, Chi Running, Evolution Running och Gordin Piries läror liknar alla varandra. Det är min övertygelse att de gemensamma dragen är de väsentliga, medan detaljerna som skiljer metoderna åt är mindre viktiga. Vi människor är trots allt olika. Det vore naivt att tro att ett sätt att springa passar alla. Det är viktigt att minnas att de alla är pedagogiska metoder för att lära ut löpning. När man väl lärt sig löpa hyggligt spelar det ingen roll vilken metod man valt — lika lite som valet av lärobok spelar roll när man väl lärt sig läsa.
De gemensamma drag som jag anser vara väsentliga är korta löpsteg med böjda knän, där man sätter i framfoten först, helst rakt under höften. Stegfrekvensen bör hållas över 180 steg per minut. Man bör sträva efter att inte använda mer muskelkraft än absolut nödvändigt.
Om jag skulle ge ett gott råd till någon som vill övergå från hälrullning till framfotslöpning skulle jag säga följande:
Leta upp en sträcka slät asfalt, utan glas och annat man kan skära sig på. Ta av dig skor och strumpor och börja långsamt springa barfota. Sträva efter att slappna av. Lär dig av hur din kropp beter sig.
Löpning barfota är den gyllene standarden. När man springer barfota kortar kroppen automatiskt av steget, ökar frekvensen, och landar försiktigt på framfoten. Hälrullning är helt uteslutet. Om man vill kan man enbart springa barfota, men det är inget realistiskt alternativ för mig. I stället rekommenderar jag en sko med tunn sula, helt utan dämpning. Vibrams Fivefingers är bra.1. Så fort man lägger material mellan fötterna och underlaget finns dock risken att man börjar slarva, vilket ökar risken för belastningsskador. Jag tror det är en god idé att lägga in korta sträckor av barfotalöpning med jämna mellanrum, för att kalibrera sig.
June 18
Jag har startat ett komplement till Swedish Pixels, kallat Alla såser, alla grönsaker.
Det traditionella bloggformatet, med rubrik, brödtext och kommentarer ger mig allt mer prestationsångest. Även om jag gillar mitt publiceringssystem (Movable Type) har en känsla av tungroddhet kommit att gnaga mig. När jag försöker skala av mitt liv i övrigt känns ett fullfjädrat content managmenent system som betong kring anklarna. Jag har sett mig om efter alternativ och har fastnat för Tumblr.
Jag undersökte även Posterous och gillade verkligen deras koncept. Deras epost-baserade publiceringssystem är verkligen genialt. Tumblr vann mig över med ett mer mångsidigt gränssnitt, men framför allt för att det utvecklas av Marco Arment, mannen bakom Instapaper. Om Tumblr är Apple så är Posterous Google. Jag gillar att Tumblr skiljer på olika typer av innehåll och att det hanterar en bloggpost annorlunda än en länk, eller en bild. Jag gillar att man inte ens behöver ange en rubrik. Det känns lätt och befriande.
Samtidigt känns det en smula olustigt att överlåta mitt innehåll till ett annat företag. Mina texter kommer finnas hos en server hos Tumblr och inte i en databas på mitt eget webbhotell. Jag har dock bestämt mig för att ge det en chans.
Alla såser, alla grönsaker är tänkt att samla länkar, bilder och textfragment, medan Swedish Pixels i fortsättningen kommer att innehålla längre texter. Mitt mål är att Alla såser… skall vara ett digitalt nav, som samlar alla mina digitala kanaler på ett ställe. Om allt går som jag hoppas kommer mina Tweets och länkar till texter på Swedish Pixels finnas där, mitt i flödet.
June 16
Litar du på den här mannen? Foto: Robert Scoble
Jag har en hatkärlek till GTD (Getting Things Done), David Allens system för personlig produktivitet. Jag försökte ursprungligen anamma metoden i hopp om att uppnå den utlovade friheten från stress och har under flera års tid hoppat på vagnen, fallit av den och hoppat på igen. Ända sedan jag först läste Allens första bok, Getting Things Done, har något känts fel, en liten tagg som suttit i mitt sinne och skavt och irriterat. När jag nu ägnade tid åt att läsa om Allens uppföljande bok, Making It All Work: Winning at the Game of Work and the Business of Life fick jag äntligen grepp om vad det är som är skevt. Jag insåg att GTD förmodligen inte lever upp till löftet om ett bättre liv, utan till och med kan göra tillvaron sämre.
Allen arbetade som produktivitetskonsult under tiden han utvecklade sitt system. Han observerade mönster, drog slutsatser och testade teorier i den miljö han rörde sig i, det vill säga den amerikanska affärsvärlden. Han extrapolerade sedan dessa metoder till övriga delar av livet och menar att alla aspekter av tillvaron skall hanteras som affärsprojekt:
Similarily, we need to be more practical, efficient, and effective in much of the rest of our day-to-day experience, incorporating business’s best practices into many of the activities that we label as “personal”. The business of our lives will be a good one as long as we know the business we’re in, the nature of the transactions we must perform and how to handle those outcomes and actions effectively.1
Detta låter inte som ett liv jag vill leva. Jag vill inte samla min familj till ett schemalagt möte kring vad vi skall göra på semestern. Livet innehåller redan för många möten. Jag vrider mig av obehag inför själva konceptet.
Allen pratar i sina senare verk om två centrala begrepp: kontroll och perspektiv. Genom att fånga varje aspekt av livet, skriva ner allt och i förväg avgöra vad man skall göra åt saker kontrollerar man sitt universum. Allen menar dock att det handlar om mer än att hjälpa minnet på traven. I en intervju i Wired berättar han om det högre syfte hans system tjänar:
Allen says his goal is to be free from worrying about anything he has to do. His techniques allow him the pleasure of having, much of the time, nothing on his mind. “People are afraid of the void, afraid of negative space,” he says. “But having nothing on your mind is one of the most awesome experiences.”
Genom kontroll uppnår man själsro och som biprodukt en mer balanserad reaktion när oväntade saker uppstår.2 Det låter för bra för att vara sant — och det är det också.
Världen är till sin natur oberäknelig. Det är omöjligt att förutse och förebygga allt. Om man — som jag — tillhör den ängsliga sorten är utmaningen att sluta fred med detta faktum. Man behöver lära sig stå ut med ovisshet. Även om jag också känner en tillfällig lättnad när jag inventerat allt som rör sig i mina tankar och har sorterat upp allt och skrivit ner det på rätt listor så måste man komma ihåg att det är ett bedrägligt lugn.
Inom kognitiv beteendeterapi pratar man om säkerhetsbeteenden. Det är beteenden man har, som tillfälligt lindrar ångest och oro, men som på sikt gör oron värre. Ett klassiskt exempel är tvångshandlingar vid tvångssyndrom, OCD. Om man lider av OCD har man ofta upptäckt saker man kan göra för att lindra sin oro. Genom att tvätta sina händer tills det känns bra, uppnår man tillfällig ångestlindring, men målar in sig i ett hörn, där ångesten tilltar. KBT tar itu med problemet genom att hjälpa patienten med OCD stå ut med sin ångest, utan att tvätta händerna, tills ångesten viker. Man bryter den onda cirkel som säkerhetsbeteendet upprätthåller.
Min tes är att GTD är ett säkerhetsbeteende för människor som oroar sig. Snarare än att lära sig stå ut med tillvarons ovisshet (vilket är svårt), skaffar man sig omedelbar oroslindring genom den skenbara kontroll som GTD ger. På sikt gör detta tillvaron sämre.
Betyder detta att GTD är förkastligt? Absolut inte, men man bör göra klart för sig vad man hoppas få ut av det. Tillvaron kommer inte gå att förutse, men man kan fortfarande spara sitt dyrbara minne med ett välfungerande system för påminnelser.
Det är lättare att förlåta sig själv för att inte göra veckogenomgångar och regelbundet tömma sina inkorgar om man inser att saker ändå alltid kommer falla genom sprickorna. Det är lättare att leva om man bara försöker vara tillräckligt bra.
GTD:s främsta värde tror jag kommer av Allens andra centrala begrepp: perspektiv. Genom att aktivt fundera över vilka åtaganden man har här i livet blir det lättare att se vart man är på väg, vad man bör göra mer av och vad man bör skära ner på. GTD är ett sätt att leva mer medvetet. För mig är det gott nog.
May 29
.jpg "pen_n_paper (2).jpg")
Efter ett flerårigt sökande efter den perfekta texteditorn för att skriva prosa går jag nu tillbaka till grunden — penna och papper.
Jag har ägnat alltför mycket tid åt specialiserade program för kreativt skrivande. Ulysses, det bästa av dem alla, har allt man kan tänka sig behöva när man skriver en roman. Det har en utmärkt texteditor, bra organisatoriska egenskaper och en exportfunktion som överglänser allt annat. Hur underbart allt detta än verkar i tanken finner jag gång efter annan att jag aldrig använder alla dessa funktioner. I slutändan behöver jag bara en pålitlig editor och en metod att rendera min text till PDF. Liksom i livet i stort vinner man på att skala bort onödig komplexitet.
Det har blivit något av en modefluga att slänga in ett fullskärmsläge i textapplikationer för att hjälpa författaren att fokusera. Man tänker sig att den digitala världen, med e-post, Twitter och chatt distraherar en i skrivprocessen. Det må vara sant, men jag har funnit ett bättre sätt att fokusera: skriv med penna och papper. De tekniska aspekterna av att sätta samman ord till meningar tonar bort, avståndet från tanke till text blir kortast möjligt.
En del hävdar att det är korkat att skriva det första utkastet för hand. Texten måste ju ändå digitaliseras förr eller senare — varför inte göra jobbet redan från början? Jag är en lat person som tycker revideringar är mördande tråkiga. Med ett handskrivet första utkast blir jag tvungen att åtminstone se över texten en gång.
Det är förstås tragiskt att lämna datorn i dvala när jag precis har skaffat en MacBook Pro. Att skriva för hand betyder emellertid inte att man måste ge avkall på vackra ting. Jag har skaffat mig två fantastiska reservoarpennor och riktigt bra papper1, som gör att jag längtar efter att sätta mig ner och författa. Alla knep är tillåtna.
I slutändan planerar jag att använda BBEdit när jag överför det färdiga utkastet till digital form. Jag skriver varje kapitel i en separat textfil och använder sedan MultiMarkdown för att foga samman hela utkastet, omvandla det till en LaTeX-fil, som jag sedan renderar till ett PDF-dokument. Jag använder Mercurial och DropBox för versionskontroll.
Rena textfiler (plain text) ger mig ett oberoende, både när det gäller operativsystem och skrivprogram. Jag vill inte sluta som Neil Gaiman, som sitter fjättrad vid Windows bara för att han har skrivit alla sina texter i WordPefect. Om tio år vill jag kunna öppna mina gamla texter utan en massa äventyrliga formatomvandlingar.
Allt detta är förstår ett ödmjukt experiment. Domen kommer först när romanen är refuserad och klar. Det här är förhoppningsvis sista gången på ett tag jag skriver om att skriva. Nu är det dags för mindre snack och mer verkstad — att helt enkelt leva som jag lär.
March 12
När höstrusken drog in över Skåne blev det obehagligt att springa i mina Vibrams. Tyget mellan tårna och på fotryggen absorberade iskallt regnvatten och fötterna domnade bort i kylan. Jag hade planerat att köpa ett par Vibram Fivefingers Surge, men de var slut hos återförsäljaren.1 Istället beställde jag ett par Feelmax Panka, det finska alternativet till minimal sko.
Feelmax skor sägs — liksom Vibram Fivefingers — ge en skyddad barfotaupplevelse. Den finska varianten har en mer traditionell design, utan separata fack för tårna. Den en millimeter tjocka sulan är inte av gummi, utan ett kevlarliknande material från Continental. Resten av Panka är gjord i neoprene och mesh, medan andra modeller även finns i skinn.
Under första löprundan kändes det ovant. Den tunnare sulan gjorde att underlaget kändes än mer än i mina Vibrams. Avstampet kändes mindre distinkt än med Vibrams gummisulor — en smula svampigare — mer likt en naken fot. Känslan påminner om de mockasiner som var stapelvara hos dagmammor och på fritidsgårdar på 80-talet. Efter första rundan hade jag ett par hotspots på nya ställen, men redan efter andra rundan kändes det helt ok. Jag kan nu ledigt springa nio kilometer utan att fotsulorna tar nämnvärd stryk.
Jag inbillar mig att jag har en större tendens för “top-of-the-foot pain” i ett par Feelmax jämfört med Vibrams. Kanske beror det på att Vibrams elastiska gummisula motverkar dorsalextension i tårna, vilket de följsamma Feelmax inte gör. Det kan förstås också ligga helt andra — och för mig dolda — faktorer bakom.
Panka klarar torr snö och regnvåta vägar bra, men släpper in en smula väta när man springer genom slask. Själva sulan är vattentät, men överdelen av skon verkar inte vara det. Jag har som lägst sprungit vid femton minusgrader. Så länge jag höll mig i rörelse behöll fötterna värmen, men så fort jag började gå gick kylan rakt upp genom de tunna sulorna. Knappast förvånande. Emellertid går det utmärkt att ha strumpor på sig i skorna, vilket är en fördel under del kalla månaderna.
Min enda farhåga när det gäller Feelmax gäller hållbarheten. Efter ett par månader har jag slitit upp sulorna så pass att man ser ett tydliga fotavtryck på undersidan, men jag tycks inte vara i närheten av nöta hål i dem. Det återstår att se om de håller lika länge som mina Vibrams.
Feelmax har släppt en ny sko speciellt utvecklad för löpning. Osma har en tjockare sula och mer traditionell utseende för en löpsko. Just nu är den slut i min storlek, men jag är sugen på att skaffa ett par när lagren fylls på i vår.
February 21
Page through the archive: 12345»...Last »
